Straff

Ingen människa är perfekt. Inte jag heller.

Jag gör fel och har gjort fel. Jag kommer förmodligen göra massa saker fel i framtiden också.
Jag gör så gott jag kan.
Straff.
Hur länge ska man straffas för saker man gjort?
Ibland har jag frågat mig varför så mycket händer med mig, med min kropp. Varför saker sällan kommer ensamt. Att jag ofta drabbas av flera saker på en gång och att det slår ut min kropp totalt. Fullständigt. Jag har råkat ut för en del. På olika sätt. Genom livet.
Jag har så många gånger frågat mig mig varför? Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Ett tag på sjukhuset nu så tänkte jag att det kanske är något jag ska lära mig utav livet. Ja ni vet om vi har en uppgift på jorden så kanske jag ska lära mig att klara av sjukdommar och elände och misstro och ja allt man kan tänka sig. Kanske är det det jag ska finnas på jorden för. För att lära mig lida och kämpa så jag kan det till nästa liv.
Straffas för sådant man gjort fel och dumt. Straffas för det som kommer hända i framtiden.
Jag är skyldig. Jag har bett om ursäkt och förlåtelse så många gånger. Jag har accepterat. Jag har ändrat på saker. Jag har lärt mig. Vuxit upp. Blivit äldre. Men saker fortsätter hända. Saker fortsätter inträffa. Hela tiden. Saker hoppar på en. Sånt man trodde var förgånget. Gammalt. Över.
Kanske är de ändå tanken att jag ska ge upp. Är de det som är själva målet? Att jag till slut ska sluta kämpa. Släppa efter. Undrar hur många som blir nöjda då? Det räcker inte med det som jag betalar med min hälsa varje dag? Det räcker inte att min kropp betalar och tar stryk varje dag. Att jag är stämplad för livet? Att jag möts av ett speciellt sätt för de mesta. Att jag har saker i ryggsäcken som jag alltid får bära. Att den där ryggsäcken är tung och att man ångrar. Att man försökt ställa tillrätta? Det räcker inte va?
Anledningen att jag kämpar är för barnen. Min man. För de som ändå tycker om mig för den jag är idag. Inte för vem jag har varit eller för vem jag kommer bli och vara senare. Kampen utkämpar jag i stort sett varenda dag. I vissa perioder mer än andra. Det som drabbar mig drabbar inte enbart mig. Det drabbar även mina barn. När man drabbas av sjukdom så drabbar det barnen. Jag kan ta skiten men barnen har ju inte gjort något fel. Men de drabbas. Kan man vara så elak att man inte tänker på vad saker kan ställa till med? Att man inte förstår att när man knäcker en annan människa så följer andra med runt om.
Tårar som rinner. Försvarslös. Tom. Hur ska jag vara? Vem ska jag vara? Utplåning. Kraften som börjat infinna sig försvann. Tynar bort.
Att vara jag gör ont. Värdet finns överhuvudtaget inte alls. Du eller ni, allihopa vann.
Jag ler. Jag håller ihop för att jag måste. Inte för min skull. Mitt värde finns inte. Jag utplånas. Stoft. Stoft att sprida ut över havet. Över ängen eller skogen. Marken du stampar på.
Livet rinner sakta ur mig. Ut i universum. Kanske är straffet så hårt att jag inte får komma tillbaka. Att allt blir svart. Ingemansland. Men då kanske jag ändå kan få frid. Eller brinna i en evighetslåga som alltid kommer bränna mig hårt för de jag gjort.

Minnen

Tänk va åren går. Hittade denna bild på Myspace igår.

Bild: Mina tre. Vi var på Kolmården. Kan tro August är två här. Så liten knatte. Å de andra två… Oskar måste gå i tvåan. Albin måste vara fem. Så små. Man kan inte förstå.
Bild: Mina vovvar. Isak som inte lever längre. Julle som jag hade som valp. Men han bor faktiskt utanför Kristinehamn om han lever än. Saknad. Hund vill jag ha igen men just nu finns inga möjligheter.
Bild: Min gojja Ville. Som idag bor hos Maria. En Alba Kakadua. En dröm. Här sitter han med på duschhandtaget och duschar. Eller rättare sakgt dricker vatten så det står härligt till.
Bild: Jag. En av de första bilder jag tror Daniel såg på mig. Jaaa… han föll tydligen. Fyra år har vi hängt ihop nu. va åren går.
Bild: Min man. Denna bild är från vår första jul tillsammans. Alltså är det fyra år sedan. Då förlovade vi oss också. Min man. Han som älskar mig. De ni.
Ja som sagt åren går fort. Tre barn. Två äktenskap. Vänner som kommer och går. Vänner man knappt träffar. Nya vänner. Nya bekantskaper. Saknaden efter de man förlorat. Saker man gått igenom. Saker man minns med glädje andra med sorg. Saker man borde ha haft ogjort. Saker man helst glömmer.
Just nu en tung tid. En tid som måste vändas. Jag försöker alltid se det positiva i allt. Jag försöker verkligen göra de. Man måste. Man överlever inte annars. Jag tar en stund och dag i taget.
Jag gör ingen stor sak av något heller. Jag tar det som det kommer. Ingen hets. Inga stora krav. Försökt lära mig att MÅSTEN inte finns. Jag gör det jag vill. För att jag vill och inte för att andra tycker. Det är mitt liv och kanske är det ett liv andra inte alls förstår. Men de är inte deras liv. Livet är ju mitt.
Bild: Jag för kanske sex år sedan.
Man går igenom mycket i livet. Man lär sig genom hela livet. Nya erfarenheter gör att man växer. Man får andra perspektiv. Saker som gör att man är aningen mera öppen för saker. Man dömmer inte lika lätt. Man är mera ödmjuk inför livet. Ödmjuk inför andra. Man inser värdet av de små sakerna i livet.
Hur långt har du kommit? Hur ofta sitter du och tänker att andras liv är tragiskt utifrån dina egna normer? Hur ofta dömmer du de du ser? Hur ofta har du åsikter om vad andra borde och MÅSTE. Är du ofta avundsjuk på andra? Sitter du och lägger enorm energi på andra? Även dom du inte ens tycker om?
Jag försöker att vara här och nu. Jag försöker att inte dömma eller ha åsikter. Ingen är ju perfekt men jag försöker förstå. Jag försöker leva mitt egna liv så gott jag kan.

Vaginan

Såg ett program på fyran för nå tag sen.

Det handlade om att allt fler gör plastikkirurgiska ingrepp av sina kön.

Man är inte nöjd med hur underlivet ser ut. Man tror att man inte är NORMAL. Att de ser konstigt ut. Allt från unga tjejer till de i min egen ålder. Vad jag kunde se mådde hemskt över hur de såg ut. Men utan att få någon egentlig hjälp såg till att de inre blygdläpparna inte hängde ut. Vissa hade till och med fått kommentarer av sina kön som inte alls såg avvikande ut i mina ögon.

Reportern var både med och gjorde brasiliansk vaxning samt hos en gynekolog som tittade om hennes snippa såg NORMAL ut.

Hur ser en NORMAL snippa ut? Vem bestämmer detta?

Vidare var hon och ett gäng tjejer och gjorde en gipsavgjutning av sina kön för att verkligen se hur den såg ut. Vilka stora skillnader som fanns men att få faktiskt såg konstiga eller onormala ut. En av tjejerna var glad att hon gjorde detta för efteråt tyckte hon att jo den var ju inte så konstig.

De besökte även någon form av terapeut som lärde tjejerna att tycka om sitt underliv. Titta på det och berätta vad de såg och vad som gjorde att de tyckte det var så hemskt.

Jag tror de är hemskt viktigt att vi berättar för våra flickor att de duger som de är, även mellan benen. Att även könet hos oss tjejer förändras. Att det inte ser ut som när man var en liten flicka. Inte bara att vi får hår utan att själva könet ändrar utseende och att det är naturligt.

Givetvis är det så att i och med att många rakar sitt kön ser man mera av det. Håret är liksom inte där och ivägen. Porrindustrin hjälper oxå till att visa upp ljusa kön där inget sticker ut. Men dessa tjejer är retuscherade samt kanske just opererade.

Tjejerna trodde att killarna inte tyckte de va fina…. men få av killarna reportern pratade med hade någonsin ens tänkt på detta.

Givetvis finns de dom behöver denna typ av operationer. De som av något skäl får problem. Att det blir skav eller ont osv. Men det är en annan sak. Kirurgerna tyckte att de gjorde ett jobb som behövdes. Tjejerna mådde bättre efteråt.

Jag tycker det är skrämmande.

Jag kan inte säga att mitt kön är snyggt men jag har heller inte tänkt så, att det inte är NORMALT. Att man inte duger.  Man har fått accepterat att såhär ser jag ut. Vi ser olika ut men vi accepterar detta oxå. Vi duger som vi är. Våra snippor duger.

Gör din snippa fin med en intimpiercing. LER. De har jag gjort trots min ringa ålder. Å trivs kanon med detta.

Som ett barn sa:

-Mamma din snippa är så fin med den där pärlan!

En härlig kommentar från ett uppmärksamt barn.

Vi måste kunna tycka om oss som vi är så fram med spegeln och säg HEJ till din vagina. Njut av den som den ser ut och var stolt. Å våra snippor fungerar BRA hur de än ser ut till de de ska vara till. Tro mig.

Strul

Jag ska ju till storstan nästa vecka. Utbildning för handledare för elever som går lärlingsprogram. Jag är redan utbildad handledare för ”vanliga” elever från gymnasiet och komvux. Detta är något jag älskar. Elever är så roligt. Man växer och måste hålla sig uppdaterad. Men det är lite annat när eleven är hos en ett helt skolår. Man har större del i utbildningen. de lär sig ju på plats. Hos MIG av MIG. Så att gå detta var självklart. GIVETVIS blev de i Stockholm. JAG som är så dålig på att resa själv. Bil funkar. Absolut. DE har jag lärt mig på alla resor land å rike runt när man följde Barbados.

 

Nu är de ju så att skolan står för allt å då va de TÅG som gällde. Jag kan väl inte åka tåg ensam. Hur fan gör man? Tänk om ja går på FEL tåg? Att gå på här hemma ska ja nog klara men sen ska jag BYTA i Stockholm för att ta mig till Arlanda å hotellet.SHIT fy fan… hur STORT e inte centralen där. Jag är ju en sån svans som springer med den ja åker med om ja åker någon gång. Ja blir så nervös över att inte fixa de fast de i regel just löser sig. Jag har ju egentligen aldrig ja kommit bort eller kommit fel men ändå. Ja e LIVRÄDD liksom.

 

Å va händer?? Jag får hem biljetterna å förfasas över bytet å TUR e ju att jag har en man som har KOLL…. Två av biljetterna är ju i någon annans namn. Å de är ju personliga. Hade inte han sett detta hade INTE jag gjort de. Jaha… så de va bara å ringa skolan. Personen ska med från Karlstad men har han min biljett eller någon av de andra? SUCK. Förstår ni? De kan liksom aldrig bara fungera…bara rulla… nej för de är ju JAG. De måste va något.

När ja väl har RÄTT biljett kan ja ju maila de andra som ska med från Värmland å kolla om vi sitter ihop å kan hjälpa varann hitta å sånt. Så jag kan va lite svans som jag är van. Men nu sitter man å SUCK….

Nervösa jag är nu alltså inte så nervös över utbildningen utan detta med TÅGET….. jag i ett nötskal.

 

 

 

 

På botten

Efter den här tidens sjukdom…. galla som bråkade. Galloperationen som inte gick helt okej och sedan bukspottkörtelinflamation. En kropp som även väntar på en bröstoperation då jag har en knöl samt cystor på äggstocken. En kropp som tagit så förbannat med stryk så jag undrar hur man ska komma igen.

En vecka har gått sedan jag kom hem från sjukhuset. Medicinen jag fått fungerar bra på min annars så struliga IBS mage men är det den som fått mig att bli sämre i psyket? Daniel funderar i de banorna då de är en psykmedicin. MEN den tas i små doser. Å är det den borde de snart ge sig. Man brukar kunna bli sämre precis i början.

Eller är de som jag tror? De är BARA föör mycket. Jag beslutar mig för att göra småsaker. Orkar genomföra en eller två och sedan är jag HELT slut. Eller så kommer jag inte igång med något. Vill inte. Orkar inte. Ingen motivation. TRÖGT som fan.

Lättare om jag har någon som sparkar på mig. För startknappen den har jag fan inte hittat. Depp…. jävla pissliv som ska strula hela tiden. När fan ska man få må bra? När kan de bara få rulla på liksom? Jag vill bara ha ett normalt va nu de är men ett liv som är okej. Inte massa motgångar HELA tiden och JAAA jag försöker se de positiva i allt. JA jag försöker verkligen och JA JA JA jag får bra hjälp från sjukvården. Men de som känner mig vet att inget kommer ensamt här inte… ALLT på en gång, smacka på bara. Sparka…. straffa.

Jo jag vet. Allt jag går igenom gör mig starkare. Jag kan möta andra och hjälpa, förstå. Jag har lärt mig enormt genom livet. Och de erfarenheter jag fått tar jag med mig. Men de är så tungt stundtals så man fattar inte hur man ska orka kravla sig vidare.

Just nu känns det som om jag ligger på botten. Inte att jag är på väg upp. Jag tappar greppet hela tiden. Halkar ner. Fumlar i mörkret.

 

 

Blombud

Två gånger denna veckan har jag fått blommor med bud.

Det är faktiskt inte ofta jag fått det i mitt liv.

Första gången tror jag var när jag blev mamma första gången och barnens gammelmormor skickade blommor till mig på BB.

Det värmer. Att någon tänker på en.

 

Jag mådde så förbannat skit när blommorna kom. Så de värmde verkligen. TACK alla på jobbet för denna underbara bukett. Den gjorde så jag orkade följa med August till ridningen. Så TACK!

 

 

 

Ny vecka, nya tag

Igår va ingen toppendag. De va ångest å magen som inte mådde okej. Ont. Å så de där när någon man inte ens känner lägger sig i ens liv. Som om en del tror sig veta och har rätt till mitt förflutna. Rota runt och gotta sig. Varför? Har en del inget eget liv? Nåja… de va igår. Natten har varit aningen orolig och jag somnade sent. Men idag är som sagt en ny dag. Jag tar varje ny dag i ett nytt grepp och tänker: IDAG BLIR EN BRA DAG!!

Blir provtagning idag. En vecka har gått sen jag skrevs ut från 5:an och nu HOPPAS jag att leverproverna är bra. Jag måste bara va okej snart. NU helst. Så vi kan se framåt till nästa operation och utbildning nästa vecka.

Måste försöka ta mig ut lite också. Ta den där promenaden som är så förbannad svår att komma ut på. Jag har fan alla ursäkter för att inte gå men jag bara måste. Jag har två veckor på mig att komma igång innan jag ska jobba igen. Jag lovar att de känns i HELA kroppen bara att hänga en tvätt. Så kroppen har tagit så förbannat med stryk. Har ont överallt och känner muskler jag inte känt på evigheter. Tappat vikt. Måste gå idag. MÅSTE. Inget bra ord. Jag VILL gå en promenad. POSITIVITET.

GILLAR INTE att jag inte kan lägga in BILD….

 

orkeslös

Ja kan ju säga att det inte blir så förbaskat många knop gjorda. Jag orkar INGET…. hur lång tid ska de ta för att kroppen ska läka?? Bukspottkörtelinflamation. Opererad galla…. ja vet inte när ja kände mig okej. 

Nya medicinen fungerar ändå bra för min IBS. Men allt de andra. Å givetvis lite biverkningar. Skakig. Ja man ska väl se ut som en galning… perfekt liksom. Att man ser ut som det de behandlar en för. 

Nu kom min lillprins August hem. Han ville äta mat hemma. Nyklippt är han också. Finaste. Mat? Kommer det en kock hem tro? Va ska man äta? Orkar inte. Vill inte. GNÄLLER. Får ur mig. Massa skit som snurrar. 

Jag