Älskar denna låt… men hur jag får in den som ja bild å länk där man ser videon vet ja inte….
Someone like you
4
Kategoriarkiv: Bara JAG
Straff
Ingen människa är perfekt. Inte jag heller.
Jag gör fel och har gjort fel. Jag kommer förmodligen göra massa saker fel i framtiden också.
Jag gör så gott jag kan.
Straff.
Hur länge ska man straffas för saker man gjort?
Ibland har jag frågat mig varför så mycket händer med mig, med min kropp. Varför saker sällan kommer ensamt. Att jag ofta drabbas av flera saker på en gång och att det slår ut min kropp totalt. Fullständigt. Jag har råkat ut för en del. På olika sätt. Genom livet.
Jag har så många gånger frågat mig mig varför? Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Ett tag på sjukhuset nu så tänkte jag att det kanske är något jag ska lära mig utav livet. Ja ni vet om vi har en uppgift på jorden så kanske jag ska lära mig att klara av sjukdommar och elände och misstro och ja allt man kan tänka sig. Kanske är det det jag ska finnas på jorden för. För att lära mig lida och kämpa så jag kan det till nästa liv.
Straffas för sådant man gjort fel och dumt. Straffas för det som kommer hända i framtiden.
Jag är skyldig. Jag har bett om ursäkt och förlåtelse så många gånger. Jag har accepterat. Jag har ändrat på saker. Jag har lärt mig. Vuxit upp. Blivit äldre. Men saker fortsätter hända. Saker fortsätter inträffa. Hela tiden. Saker hoppar på en. Sånt man trodde var förgånget. Gammalt. Över.
Kanske är de ändå tanken att jag ska ge upp. Är de det som är själva målet? Att jag till slut ska sluta kämpa. Släppa efter. Undrar hur många som blir nöjda då? Det räcker inte med det som jag betalar med min hälsa varje dag? Det räcker inte att min kropp betalar och tar stryk varje dag. Att jag är stämplad för livet? Att jag möts av ett speciellt sätt för de mesta. Att jag har saker i ryggsäcken som jag alltid får bära. Att den där ryggsäcken är tung och att man ångrar. Att man försökt ställa tillrätta? Det räcker inte va?
Anledningen att jag kämpar är för barnen. Min man. För de som ändå tycker om mig för den jag är idag. Inte för vem jag har varit eller för vem jag kommer bli och vara senare. Kampen utkämpar jag i stort sett varenda dag. I vissa perioder mer än andra. Det som drabbar mig drabbar inte enbart mig. Det drabbar även mina barn. När man drabbas av sjukdom så drabbar det barnen. Jag kan ta skiten men barnen har ju inte gjort något fel. Men de drabbas. Kan man vara så elak att man inte tänker på vad saker kan ställa till med? Att man inte förstår att när man knäcker en annan människa så följer andra med runt om.
Tårar som rinner. Försvarslös. Tom. Hur ska jag vara? Vem ska jag vara? Utplåning. Kraften som börjat infinna sig försvann. Tynar bort.
Att vara jag gör ont. Värdet finns överhuvudtaget inte alls. Du eller ni, allihopa vann.
Jag ler. Jag håller ihop för att jag måste. Inte för min skull. Mitt värde finns inte. Jag utplånas. Stoft. Stoft att sprida ut över havet. Över ängen eller skogen. Marken du stampar på.
Livet rinner sakta ur mig. Ut i universum. Kanske är straffet så hårt att jag inte får komma tillbaka. Att allt blir svart. Ingemansland. Men då kanske jag ändå kan få frid. Eller brinna i en evighetslåga som alltid kommer bränna mig hårt för de jag gjort.
Va fan gör ja här?
Funderar…. bytte ju bloggportal hit.
Ville fan att något skulle hända. Lite nya läsare…. kanske synas mer. Men jag inser. De är inte så många som är intresserade av vanligt folk.
Man ska ju ha renoveringsbilder som leder till hem som platsar i inredningstidningar. Man ska köpa väskor som kostar tusentals kronor och man ska visa nakenbilder och stora bröst och varit med i en dokusåpa å skämt ut sig. Vara yta.
Ja jag vill bli läst. Annars kunde jag ju skriva dagbok. Å jag vill kanske vara till nån nytta någonstans. Men ja vet ärligt inte.
Jag borde kanske lägga ner detta helt och ägna min vakna tid till något annat. Tröttnat på FB också…. ger nada. Inget ger något just nu i och för sig. Tomt. HALLÅÅÅ de ekar för fan….
Dåligt med respons…. eller kommentarer som visar att ingen läst det man skrev. Nej va fan va gnäll…. men just nu känns de som om detta kan kvitta.
Jag har lagt in en hel del mer inlägg än jag brukar men de är få kommentarer. Inget visat intresse. Några av mina gamla läsare är givetvis med här oxå men för övrigt? Kommenterat runt själv men de är som sagt så liten respons så jag kan lika gärna återgå där jag var innan. Där allt finns….
Jag ville ha förändring. Gillar upplägget här men sen då? Om ingen är intresserad så kan ja ju lika väl va kvar där allt finns samlat. Eller lägga ner helt.
Impulsiv och uttråkad så trodde jag på detta…..
Tankar kring barnen.
Jag fick ett barn som inte var som andra barn.
Efter två barn var vi säkra på att vi inte skulle ha flera barn. Två var lagom. Vi var liksom nöjda där och då.
När Albin så var tre år så kände vi ändå att vi inte alls riktigt var klara med det där med barn. Längtan efter ytterligare ett barn blev stort.
Så blev vi gravida.
En fjärde gång för mig faktiskt. En ny graviditet som inte var enkel någonstanns. Jag har inte mått bra någon graviditet men nu var det rejält jobbigt.
Jag hade så många problem med kroppen så jag trodde nog aldrig att det skulle gå vägen överhuvudtaget. Min kropp är inte alls gjord för att bära barn. Min bäckenbotten är så dålig så jag fick stora bekymmer. Barnet låg så långt ner så det är fantastiskt att han inte ploppade ut. Skrattar.
Ingen skulle tro mig om jag berättade detaljer och av hänsyn till både mig själv och andra så låter jag bli.
Just där kunde jag fråga mig själv varför just jag? Varför skulle det bli så tungt att bära ett efterlängtat barn? Varför hade jag utsatt mig för detta när de redan började bli ganska katastrofalt redan med barn nummer två vad gäller min kropp?
Ingen sa att det inte skulle gå DÅ och saken är den att det som drabbade min kropp skulle givetvis återhämta sig eftersom jag bara var 24 år. Det som hände var så enormt ovanligt i min ålder så ingen trodde att det skulle bli som det senare blev.Så blev det dock inte. Min kropp återhämtade sig inte och fortsatte att ta stryk.
Mot slutet av min graviditet var jag så psyksikt och fysiskt trött att jag inte orkade föda.
August kom till världen med kejsarsnitt.
En stor besvikelse för mig. Att föda barn har inte varit ett problem för mig innan. Jag ville ta emot honom liksom de andra. Få ta tag i den lilla kroppen och lägga den på mig mage. Detta var en enorm sorg. Som ett misslyckande.
Den här gången gick det inte.
Jag vaknade efter narkosen och kände bara en enorm smärta. Jag visste inte vad som hänt alls. Där och då hade man nog kunnat sagt jag varit med om en enorm olycka. Jag var helt borta. Men när jag bara vaknade till så kom instinkten. Jag skulle ha mitt barn hos mig. NU.
Så vi knöt kontakt knappt en timme efter förlossningen. Långt innan det egentligen brukade vara. Han ammades så kort efter snittet att det är omnämt i mina journaler.
August var ett sk snällt barn.
Han sov mycket. Nästan hela tiden. Jag har sagt att han sov bort sina första år. På dagis sa man samma sak. Han sov. Enkelt och lätt barn.
Redan tidigt var han ju sen. Han sov ju. Sen. Jag fick kommentarer att August var annorlunda. Inte som andra barn. Han grät ofta. Han var inget lätt barn att ha med sig bort. Ut på saker. Men jag förståd inte då varför.
Jag valde att inte jämföra barnen för man ska inte jämföra barn. Men visst såg jag skillnaderna. Givetvis. Jag frågade och undrade.
Han undersöktes många gånger. Men man hittade inget fel. Han var bara sen. Några ansåg i min närhet att jag inte tog ansvar. Att jag inte tog reda på. Att jag ville inte se. Jag såg. Men jag visste inte vad jag såg. Ingen annan expert såg något heller. Hur skulle jag övertyga en läkare om att det var fel. När jag inte visste vad som var fel.
Så det var när August var sex år som vi fick en diagnos.
Visst har det varit tungt. Jag fick ett barn som var annorlunda. Ett barn som behöver enormt mycket mera än våra andra barn. Ett barn som hade det så jobbigt när han var mindre och som gjorde att vi föräldrar slet vårt hår. Som kämpade så vi var helt slut.
Ingen önskar ett sådant liv. Ingen önskar sina barn svårigheter. Ingen vill ha det vi har. Ingen vill ha barn som har funktionhinder eller andra handikapp.
MEN, för här kommer det. Jag har aldrig ångrat eller tänkt varför skaffade vi vårt sista barn. Varför var vi inte nöjda som det var? Jag har aldrig kännt att jag inte älskar mitt barn. Jag har frågat mig varför det blev såhär? Varför han skulle behöva få sina diagnoser och svårigheter. Givetvis har jag frågat mig varför? Men inte ångrat att vi skaffade barn.
Jag hade aldrig varit den jag är idag utan honom. Vi hade aldrig fått allt vi fått genom August.
Jag skulle aldrig vilja byta detta. Även om jag vissa dagar är totalt slut. Även om livet varit enklare utan funktionshinder.
Men vi hade aldrig haft just August utan detta. August ÄR August och det finns inget hos honom som gör att man inte kan älska honom innerligt. Han har tillfört oss så mycket. Vi har lärt oss enormt. Det jag lärt mig har jag nytta av i livet. Överallt.
Så hur tungt det än kan vara i perioder och att livet är inrutat och komplicerat och isolerande somliga dagar så är detta vårt liv. Vårt barn.
Utan August hade vi varit fattiga. Inte så rika på liv som vi är.
Ingen önskar sina barn detta. Inte ens jag. Men jag önskar inte bort mitt barn pga hans svårigheter.
Minnen
Tänk va åren går. Hittade denna bild på Myspace igår.
Bild: Mina tre. Vi var på Kolmården. Kan tro August är två här. Så liten knatte. Å de andra två… Oskar måste gå i tvåan. Albin måste vara fem. Så små. Man kan inte förstå.
Bild: Mina vovvar. Isak som inte lever längre. Julle som jag hade som valp. Men han bor faktiskt utanför Kristinehamn om han lever än. Saknad. Hund vill jag ha igen men just nu finns inga möjligheter.
Bild: Min gojja Ville. Som idag bor hos Maria. En Alba Kakadua. En dröm. Här sitter han med på duschhandtaget och duschar. Eller rättare sakgt dricker vatten så det står härligt till.
Bild: Jag. En av de första bilder jag tror Daniel såg på mig. Jaaa… han föll tydligen. Fyra år har vi hängt ihop nu. va åren går.
Bild: Min man. Denna bild är från vår första jul tillsammans. Alltså är det fyra år sedan. Då förlovade vi oss också. Min man. Han som älskar mig. De ni.
Ja som sagt åren går fort. Tre barn. Två äktenskap. Vänner som kommer och går. Vänner man knappt träffar. Nya vänner. Nya bekantskaper. Saknaden efter de man förlorat. Saker man gått igenom. Saker man minns med glädje andra med sorg. Saker man borde ha haft ogjort. Saker man helst glömmer.
Just nu en tung tid. En tid som måste vändas. Jag försöker alltid se det positiva i allt. Jag försöker verkligen göra de. Man måste. Man överlever inte annars. Jag tar en stund och dag i taget.
Jag gör ingen stor sak av något heller. Jag tar det som det kommer. Ingen hets. Inga stora krav. Försökt lära mig att MÅSTEN inte finns. Jag gör det jag vill. För att jag vill och inte för att andra tycker. Det är mitt liv och kanske är det ett liv andra inte alls förstår. Men de är inte deras liv. Livet är ju mitt.
Bild: Jag för kanske sex år sedan.
Man går igenom mycket i livet. Man lär sig genom hela livet. Nya erfarenheter gör att man växer. Man får andra perspektiv. Saker som gör att man är aningen mera öppen för saker. Man dömmer inte lika lätt. Man är mera ödmjuk inför livet. Ödmjuk inför andra. Man inser värdet av de små sakerna i livet.
Hur långt har du kommit? Hur ofta sitter du och tänker att andras liv är tragiskt utifrån dina egna normer? Hur ofta dömmer du de du ser? Hur ofta har du åsikter om vad andra borde och MÅSTE. Är du ofta avundsjuk på andra? Sitter du och lägger enorm energi på andra? Även dom du inte ens tycker om?
Jag försöker att vara här och nu. Jag försöker att inte dömma eller ha åsikter. Ingen är ju perfekt men jag försöker förstå. Jag försöker leva mitt egna liv så gott jag kan.
Vaginan
Såg ett program på fyran för nå tag sen.
Det handlade om att allt fler gör plastikkirurgiska ingrepp av sina kön.
Man är inte nöjd med hur underlivet ser ut. Man tror att man inte är NORMAL. Att de ser konstigt ut. Allt från unga tjejer till de i min egen ålder. Vad jag kunde se mådde hemskt över hur de såg ut. Men utan att få någon egentlig hjälp såg till att de inre blygdläpparna inte hängde ut. Vissa hade till och med fått kommentarer av sina kön som inte alls såg avvikande ut i mina ögon.
Reportern var både med och gjorde brasiliansk vaxning samt hos en gynekolog som tittade om hennes snippa såg NORMAL ut.
Hur ser en NORMAL snippa ut? Vem bestämmer detta?
Vidare var hon och ett gäng tjejer och gjorde en gipsavgjutning av sina kön för att verkligen se hur den såg ut. Vilka stora skillnader som fanns men att få faktiskt såg konstiga eller onormala ut. En av tjejerna var glad att hon gjorde detta för efteråt tyckte hon att jo den var ju inte så konstig.
De besökte även någon form av terapeut som lärde tjejerna att tycka om sitt underliv. Titta på det och berätta vad de såg och vad som gjorde att de tyckte det var så hemskt.
Jag tror de är hemskt viktigt att vi berättar för våra flickor att de duger som de är, även mellan benen. Att även könet hos oss tjejer förändras. Att det inte ser ut som när man var en liten flicka. Inte bara att vi får hår utan att själva könet ändrar utseende och att det är naturligt.
Givetvis är det så att i och med att många rakar sitt kön ser man mera av det. Håret är liksom inte där och ivägen. Porrindustrin hjälper oxå till att visa upp ljusa kön där inget sticker ut. Men dessa tjejer är retuscherade samt kanske just opererade.
Tjejerna trodde att killarna inte tyckte de va fina…. men få av killarna reportern pratade med hade någonsin ens tänkt på detta.
Givetvis finns de dom behöver denna typ av operationer. De som av något skäl får problem. Att det blir skav eller ont osv. Men det är en annan sak. Kirurgerna tyckte att de gjorde ett jobb som behövdes. Tjejerna mådde bättre efteråt.
Jag tycker det är skrämmande.
Jag kan inte säga att mitt kön är snyggt men jag har heller inte tänkt så, att det inte är NORMALT. Att man inte duger. Man har fått accepterat att såhär ser jag ut. Vi ser olika ut men vi accepterar detta oxå. Vi duger som vi är. Våra snippor duger.
Gör din snippa fin med en intimpiercing. LER. De har jag gjort trots min ringa ålder. Å trivs kanon med detta.
Som ett barn sa:
-Mamma din snippa är så fin med den där pärlan!
En härlig kommentar från ett uppmärksamt barn.
Vi måste kunna tycka om oss som vi är så fram med spegeln och säg HEJ till din vagina. Njut av den som den ser ut och var stolt. Å våra snippor fungerar BRA hur de än ser ut till de de ska vara till. Tro mig.
Poppis? Snopp?
Nej man blir inte storbloggare. Visst jag har kommit upp på topplistan. MEN jag ser ju hur många besökare jag har så detta innebär ju INTE att jag fått hundratals läsare.
Å inte fan drog DAGENS MUS heller… varfan ska ja behöva ha Dagens mus MASSA gånger? Eller är de bara tjejer här som är intresserade av snoppar? Ska ja behöva anlita en snopp å lägga in???
Neee…. å jag kommer helt enkelt inte bli ytlig… never!
Så jaaaa… en annan mus?
Autism,ADHD och andra diagnoser
Jag har tre barn. Tre söner. Jag kommer skriva en hel del om min yngsta son. August.
August har diagnos Autsim och ADHD.
Bild: Mina barn på bio. Social träning som är så viktig när man har Autism Man ska inte låsa sig inne. Gud va jobbigt vi har haft det. Va många dagar har inte August gråtit sig igenom som liten innan vi förstod varför. Ny miljö som han inte förstod. Men hade vi inte kämpat hade han aldrig varit so social och duktig idag.
Anledningen att jag skriver om honom är inte för att hänga ut mitt barn. Jag gör detta för att andra ska se att de inte är ensamma. Det finns allt för många som sitter med sin kamp kring sitt barn och känner ensamheten.
Även om våra liv inte är lika. Våra barn otroligt olika i samma diagnos så är det en stor tröst att inte vara helt ensam. Den erfarenhet JAG har kanske kan hjälpa just dig. Man kan aldrig allt och jag lär mig nytt hela tiden.
Min son är nio. Han har alltid varit speciell på sitt sätt. Speciell som vi alla är. Han fick sin diagnos när han var sex. Jag har förstått att något var fel sen han var mycket liten. Sen men ingen kunde sätta fingret på detta. Fick ofta höra att något var fel men VAD? Sökte hjälp många gånger men nej han var lite sen men inga fel.
Bild: Bilder för tydliggörandet i vardagen. För att skapa scheman. Ordning och reda i livet.
När diagnosen kom så förstod jag ändå inte. Autism. Vad var det EGENTLIGEN? Mitt barns var ju inte ett barn som satt i sin egna lilla bubbla. Jag fick tänka om, lägga mina fördomar eller tankar kring Autism åt sidan. Se alla olikheter.
Idag ser jag mer och mer Autism i mitt barn. Mycket av det rent TYPISKA syns mer och mer. Vårt stora problem nu är maten. Hans inlärning.
August är ett barn alla tycker om. Han är så go. Och genom bloggen fann jag Malou som idag är hans avlösare och helgmamma.
Bild: August tillsammans med Alex och Malou.
Ni kan läsa mer om August i gamla bloggen under kategorin August,barnen Autism. Kika in. Jag har mycket där om hur man jobbar kring detta i vardagen. Tydliggörande osv. Fråga gärna.
Idag ska jag till skolan. Nu är det Albin det gäller. Specialpedagogen har gjort en utredning. Får se vad den säger. Får vi se om jag har ”rätt”.
Bild: August rider. Tack vare Malou. Och jag kan bara säga att August och djur, det är speciellt.
Oavsett så är vi alla människor. Glöm aldrig detta. Vi är inte diagnoser. Vi är människor. Jag är TESS. Inte panikångest och hysterisk. Jag är jag. August är August. Vi är kanske inte som alla andra. Men hur ska man vara?
Komma upp sig
Satt å fastnade i en blogg här nyss.
Ja jisses.
Jag är nog på HELT fel plats. Jag är varken snygg, glammig eller naken. Jag skriver inte ens bara massa dynga. Alltså jag menar sånt som är ja va ska man säga för MIG helt jaaa jag skiter i om man köpt en väska för tusentals kronor eller om man visar brösten eller för den delen snorren. Eller kastar skit på andra eller nej ja vet inte. Sådär jäkla platt och oäkta och ytligt.
Å så kommer jag. GAMMAL kanske? Å skriver om livet som de faktiskt är. Rent ärligt och lämnar ut mig. För att jag behöver skriva av mig och för att jag tror att NÅGON kan behöva känna att man inte är ensam. Att de faktiskt finns fler som har liknande dilemman.
Så ja passar nog inte in här på nya bloggen.
För mig är de väl inte såå viktigt att få tusentals läsare för mig är de liksom terapi att skriva av mig, men det är skoj om NÅGON läser.
Å då måste man ju tydligen sticka ut på något jävla grovt sätt. Visa brösten vilket jag i stort sätt har på sätt å vis… kan slänga in en bild direkt å så ska man göra någon ovanligt. Dagens runk har ju någon. Va ska ja hitta på? Dagens bröst någon annan.
Nåja…. här blir de nog inget i den vägen. Tyvärr. Å NEJ jag fastnade inte för att de va snoppar i bloggen. Ja ser ärligt hellre en karl MED kläder en pang på snopp. Men de är jo olika. Snoppen är väl ja något man sett å inte blir så impad över på DE viset. Men de säljer å drar till sig läsare helt klart. Men jag har ingen snopp även om barnen ett tag trodde att den skulle komma att växa ut även på mig eller att den va otroligt liten.
Så hur en helt VANLIG mamma ska platsa in här de fattar jag inte…. kanske va jag dum som bytte. Kanske skulle jag inte provat nytt…. diagnosland och tankar och barn hör kanske inte in om man inte är glammig mamma från Södermalm eller var fan man ska bo. Å nu ska jag försöka få mitt barn att bli klar. Mornarna har blitt svåra nu. Maten är svår och sen på möte för mellangrabben och den lilla utredning som specialpedagogen gjort. Fler diagnoser i hemmer? Ja vi får se om en ny kamp börjar där. Sen ett hysteriskt möte på jobbet och vidare till stora sonens skola för info om valet inför tvåan.
Supporten
Jag är ju ny här…. å vad hade jag varit utan JONAS?
Klicka på bilden här uppe för att komma till sidans egen support.
För det finns ju även en support på sidan, men när min sida inte fungerade och jag inte förstod hjälpte JONAS mig.
Sedan finns även Andreas Sundqvist samt Marie Plosjö att fråga.
Tveka inte för de är hjälpsamma.
Strul
Jag ska ju till storstan nästa vecka. Utbildning för handledare för elever som går lärlingsprogram. Jag är redan utbildad handledare för ”vanliga” elever från gymnasiet och komvux. Detta är något jag älskar. Elever är så roligt. Man växer och måste hålla sig uppdaterad. Men det är lite annat när eleven är hos en ett helt skolår. Man har större del i utbildningen. de lär sig ju på plats. Hos MIG av MIG. Så att gå detta var självklart. GIVETVIS blev de i Stockholm. JAG som är så dålig på att resa själv. Bil funkar. Absolut. DE har jag lärt mig på alla resor land å rike runt när man följde Barbados.
Nu är de ju så att skolan står för allt å då va de TÅG som gällde. Jag kan väl inte åka tåg ensam. Hur fan gör man? Tänk om ja går på FEL tåg? Att gå på här hemma ska ja nog klara men sen ska jag BYTA i Stockholm för att ta mig till Arlanda å hotellet.SHIT fy fan… hur STORT e inte centralen där. Jag är ju en sån svans som springer med den ja åker med om ja åker någon gång. Ja blir så nervös över att inte fixa de fast de i regel just löser sig. Jag har ju egentligen aldrig ja kommit bort eller kommit fel men ändå. Ja e LIVRÄDD liksom.
Å va händer?? Jag får hem biljetterna å förfasas över bytet å TUR e ju att jag har en man som har KOLL…. Två av biljetterna är ju i någon annans namn. Å de är ju personliga. Hade inte han sett detta hade INTE jag gjort de. Jaha… så de va bara å ringa skolan. Personen ska med från Karlstad men har han min biljett eller någon av de andra? SUCK. Förstår ni? De kan liksom aldrig bara fungera…bara rulla… nej för de är ju JAG. De måste va något.
När ja väl har RÄTT biljett kan ja ju maila de andra som ska med från Värmland å kolla om vi sitter ihop å kan hjälpa varann hitta å sånt. Så jag kan va lite svans som jag är van. Men nu sitter man å SUCK….
Nervösa jag är nu alltså inte så nervös över utbildningen utan detta med TÅGET….. jag i ett nötskal.
På botten
Efter den här tidens sjukdom…. galla som bråkade. Galloperationen som inte gick helt okej och sedan bukspottkörtelinflamation. En kropp som även väntar på en bröstoperation då jag har en knöl samt cystor på äggstocken. En kropp som tagit så förbannat med stryk så jag undrar hur man ska komma igen.
En vecka har gått sedan jag kom hem från sjukhuset. Medicinen jag fått fungerar bra på min annars så struliga IBS mage men är det den som fått mig att bli sämre i psyket? Daniel funderar i de banorna då de är en psykmedicin. MEN den tas i små doser. Å är det den borde de snart ge sig. Man brukar kunna bli sämre precis i början.
Eller är de som jag tror? De är BARA föör mycket. Jag beslutar mig för att göra småsaker. Orkar genomföra en eller två och sedan är jag HELT slut. Eller så kommer jag inte igång med något. Vill inte. Orkar inte. Ingen motivation. TRÖGT som fan.
Lättare om jag har någon som sparkar på mig. För startknappen den har jag fan inte hittat. Depp…. jävla pissliv som ska strula hela tiden. När fan ska man få må bra? När kan de bara få rulla på liksom? Jag vill bara ha ett normalt va nu de är men ett liv som är okej. Inte massa motgångar HELA tiden och JAAA jag försöker se de positiva i allt. JA jag försöker verkligen och JA JA JA jag får bra hjälp från sjukvården. Men de som känner mig vet att inget kommer ensamt här inte… ALLT på en gång, smacka på bara. Sparka…. straffa.
Jo jag vet. Allt jag går igenom gör mig starkare. Jag kan möta andra och hjälpa, förstå. Jag har lärt mig enormt genom livet. Och de erfarenheter jag fått tar jag med mig. Men de är så tungt stundtals så man fattar inte hur man ska orka kravla sig vidare.
Just nu känns det som om jag ligger på botten. Inte att jag är på väg upp. Jag tappar greppet hela tiden. Halkar ner. Fumlar i mörkret.
Blombud
Två gånger denna veckan har jag fått blommor med bud.
Det är faktiskt inte ofta jag fått det i mitt liv.
Första gången tror jag var när jag blev mamma första gången och barnens gammelmormor skickade blommor till mig på BB.
Det värmer. Att någon tänker på en.
Jag mådde så förbannat skit när blommorna kom. Så de värmde verkligen. TACK alla på jobbet för denna underbara bukett. Den gjorde så jag orkade följa med August till ridningen. Så TACK!
Ny vecka, nya tag
Igår va ingen toppendag. De va ångest å magen som inte mådde okej. Ont. Å så de där när någon man inte ens känner lägger sig i ens liv. Som om en del tror sig veta och har rätt till mitt förflutna. Rota runt och gotta sig. Varför? Har en del inget eget liv? Nåja… de va igår. Natten har varit aningen orolig och jag somnade sent. Men idag är som sagt en ny dag. Jag tar varje ny dag i ett nytt grepp och tänker: IDAG BLIR EN BRA DAG!!
Blir provtagning idag. En vecka har gått sen jag skrevs ut från 5:an och nu HOPPAS jag att leverproverna är bra. Jag måste bara va okej snart. NU helst. Så vi kan se framåt till nästa operation och utbildning nästa vecka.
Måste försöka ta mig ut lite också. Ta den där promenaden som är så förbannad svår att komma ut på. Jag har fan alla ursäkter för att inte gå men jag bara måste. Jag har två veckor på mig att komma igång innan jag ska jobba igen. Jag lovar att de känns i HELA kroppen bara att hänga en tvätt. Så kroppen har tagit så förbannat med stryk. Har ont överallt och känner muskler jag inte känt på evigheter. Tappat vikt. Måste gå idag. MÅSTE. Inget bra ord. Jag VILL gå en promenad. POSITIVITET.
GILLAR INTE att jag inte kan lägga in BILD….
orkeslös
Ja kan ju säga att det inte blir så förbaskat många knop gjorda. Jag orkar INGET…. hur lång tid ska de ta för att kroppen ska läka?? Bukspottkörtelinflamation. Opererad galla…. ja vet inte när ja kände mig okej.
Nya medicinen fungerar ändå bra för min IBS. Men allt de andra. Å givetvis lite biverkningar. Skakig. Ja man ska väl se ut som en galning… perfekt liksom. Att man ser ut som det de behandlar en för.
Nu kom min lillprins August hem. Han ville äta mat hemma. Nyklippt är han också. Finaste. Mat? Kommer det en kock hem tro? Va ska man äta? Orkar inte. Vill inte. GNÄLLER. Får ur mig. Massa skit som snurrar.
Helt ny
Bloggat har jag gjort länge. Men på annat ställe.
Så igår så tänkte ja…. jag testar nytt. Satt uppe länge och pillade tills jag insåg att jag inte kommer få igång skiten själv. Vaknar å inget fungerar i alla fall. Så vips… de funkar. Fan va bra helt enkelt.
Vill man kan man kika in i min gamla blogg. Om man vill läsa om MIG. Som en bok. Skandalboken. Om henne hon som är lätt hysterisk och som säkerligen sårat alldeles för många. Gjort alla fel man kan å som straffas livet ut. Den hårda skolan helt enkelt.
http://tess701.blogg.se de är DÄR jag fanns och finns…. kommer troligen plocka över en del hit…. så häng med så ni inte missar något.