Jag ligger ju kvar här och jag ser att ni kikar in. INTE många men ändå….
Jag vill att ni hänger med mig till bloggen där jag finns… där allt finns sedan många år. Letar ni lite mera innehåll. Lite mera djup och där jag delar erfarenheter kring de jag möter i mitt liv ska ni ta er till min blogg…
Neee….
Ja passar inte in här….. så jag återgår till min hemmaplan…
Ni som hittat mig här å vill fortsätta läsa ni kan bara hänga på hem till mig:
Tjing….
Älskar denna låt… men hur jag får in den som ja bild å länk där man ser videon vet ja inte….
Då har tre år gått. För tre år sedan var jag inte så positiv till att Daniel skulle studera. Tre år kändes långa och jag visste att det skulle dra med sig ekonomin nedåt tex. Daniel valde inte heller ett yrke där han kommer bli rik.
Men så får man tänka till. Vafan man ska ju trivas med de man ska göra i livet. Allt handlar inte om pengar. Jag jobbar själv i vården och är förbannat STOLT över mitt jobb, mitt yrke. Jag ville aldrig läsa vidare till syrra, så jag har fortsatt jobba med gamla på ett boende som undersköterska.
Nu har då tre år gått. SÅÅ fort. Första året var tuffast. Även om de inte var jag som läste så var de tufft ändå. Han har jobbat hårt och jag är otroligt stolt och mallig över hur bra det gått. Ja jag skryter men hur många går igenom universitetsstudierna utan EN enda omtenta? Daniel har klarat alla tentor. Jag skiter i om de är att skryta men fan jag är mäkta imponerad för de har fan inte varit någon barnlek.
Idag är de alltså examen. Legitimerad Sjuksköterska!
Jag har alltid stöttat mina ungar att vara och se ut som de vill.
En period va Oskar rejält svart.
Bild: Oskar när han precis började sjuan… snart blektes håret dock ner för att sedan vara ROSA ett år.
Efter den svarta perioden kom den ROSA.
Hittade en gammal bild hos sonens pappa. Här har han nog fått lite sminkhjälp… ser ut som liten tös… ler. Han har alltid vågat. Å han har alltid fått se ut so han vill. Klart man måste de.
Idag ser han ut såhär:
Å nu går han första året på gymnasiet. Han går el. Stolt över min unge… förstår bara inte att han är 16 år. Så länge sedan jag blev mamma. Mamma till världens finaste son.
Bild. på hotelltrappen på Rhodos.
Bild: Bilden är tagen av Alexandra och jag älskar denna bild. Jag å Oskar. Älskad
Tre söner fick jag.
När jag skulle skaffa mitt tredje barn trodde många att jo nu var det en dotter vi ville ha. Givetvis. Med två söner så var det ju en tös som saknades.
De som har två barn och en av vardera får ofta frågande blickar, ja de har ju sina sk önskebarn. EN av VARJE.
När så vår tredje grabb kom kläckte någon till barnens pappa:
-Nej men de var väl synd.
Han frågade givetvis va fasen personen ifråga menade med detta? SYND? Vi hade fått ett barn. SYND???
Bild: Grabbarna för kanske tre år sedan…. små de va här. Ler. Oskar har sitt rosa hår här.
Efter att jag fått mina tre underbara grabbar beslöt jag mig för att inte skaffa flera barn. Jag var 28 år och min kropp kunde heller inte medicinskt bära flera. Det skulle vara en stor risk. Ingen sa att jag inte fick men jag var liksom nöjd. Jag hade tre helt underbara barn. TRE barn. Jag ville ha tre BARN. Inte kön.
Nej precis. Jag var inte ute efter något speciellt kön. Jag ville ju ha barn.
Ändå sa många att OJ ska du verkligen ta ett sådant beslut? Ta bort alla chanser till flera barn? Ni har ju inte en dotter ännu. Givetvis måste ni försöka IGEN.
Bild: Min äldsta son Oskar kom när jag nyss fyllt 21.
Om jag leker med tanken att jag utsatte min hälsa för ett till barn och ändå fått en grabb till så skulle jag alltså ha fortsatt? Bara man till slut har BÅDA könen. DÅ är alla runt om nöjd.
Men nu var det ju så att jag och barnens pappa ville ha tre barn. Det råkade bli tre killar
men inte mindre efterlängtade. INte mindre välkomna. Vi tänkte inte kön när vi skaffade barn.
Givetvis hade jag blitt glad om man fått en tjej också men inte mer glad än åt en grabb. ALDRIG. det har aldrig funnits i min tankevärld. Aldrig.
Joooo ho da… säger en del. Klart jag är besviken. Klart jag ville ha en dotter. Klart jag ville de jag vågade bara inte säga de rätt ut.
Jo jag kan ärligt säga att jag INTE önskat ett visst kön. Jag är ärlig när jag säger att jag inte hade speciella önskningar. Därför tog jag heller aldrig reda på könet. För varför ska jag veta detta innan? det spelar ingen som helst roll.
Bild: Min mellankille Albin. Oskar var tre när han kom så ajg måste varit 24.
Varför ska jag sakna en dotter?
Varför tycker så många att dom har rätt att ha såna här konstiga åsikter? Och framför allt att det är helt okej att bara vräka ur sig dom till människor som har fått barn och inte följer någon form av mall.
Min mamma och pappa fick FEM tjejer. Jag har aldrig hört att de inte var nöjda. Jag vet att min storasyster ville ha en lillebror, DE vet jag. Men aldrig att mina föräldrar sagt något sådant.
Jag har aldrig sagt sånt och jag har andra tjejer runt mig. Jag har fått köpa strumpbyxor klänningar och ankstjärtar och sånt till andra tjejer runt oss, mig. Det måste itne vara MINA egna barn för att jag ska få göra de där tjejjiga. Det finns inget som utesluter sådant bara för att man bara fick söner.
Bild: Som 28 åring kom då minstingen August med buller och bång.
Igår var jag och Oskars tjej och gjorde naglar. Jag gjorde en TJEJGREJ med en tös som är i mina barns ålder. Jag har min systerdotter som varit som min sedan hon va liten. Jag har min mans tjejer. Mina kompisars töser.
Jag är stolt och glad för mina barn. Mina fina ungar. Aldrig att jag varit missnöjd eller haft andra önskningar. Jag ville ha barn. Jag fick tre barn.
I vår familj finns idag FEM barn. Inga gemensamma barn. Det har människor också bekymmer om. Varför vi inte skaffar gemensamma barn. För när man träffar någon ny ska man ha barn tillsammans. Det måste man. Enligt andra. En orsak till att inte ta ett beslut att sterilisera sig var även att man inte kunde skaffa nya barn med en ny man. Man kanske rent av träffade en yngre man utan barn.
Bild: Jag och min älskade Daniel.
Där och då var jag lyckligt gift. Jag tänkte inte sådant. Jag tänkte på hur jag ville ha det. Inga flera barn. Man kan inte planera att TÄNK om jag skiljer mig. Vem gör de? Är DE något normalt? Anser ju inte jag.
Nu vet alla att jag inte lever med barnens pappa. Jag träffade till och med en yngre kille utan barn. Men jag vill inte ha fler barn. Jag är liksom glad för de jag har. När jag träffade Daniel var vi helt eniga om att vi hade de barn vi ville ha. Vi behöver inte ha gemensamma barn för att visa att vi älskar varann eller att vi hör ihop. Vi har fem barn. Tillsammans. Extrabarn. Jag fick två döttrar jag inte hade och han tre söner inte han hade. Vi är en familj. Vi är nöjda.
Varför kan inte andra runt om vara just detta? Varför ifrågasätts detta med familjebilden så enormt?
Ingen människa är perfekt. Inte jag heller.
Funderar…. bytte ju bloggportal hit.
Jag fick ett barn som inte var som andra barn.
Efter två barn var vi säkra på att vi inte skulle ha flera barn. Två var lagom. Vi var liksom nöjda där och då.
När Albin så var tre år så kände vi ändå att vi inte alls riktigt var klara med det där med barn. Längtan efter ytterligare ett barn blev stort.
Så blev vi gravida.
En fjärde gång för mig faktiskt. En ny graviditet som inte var enkel någonstanns. Jag har inte mått bra någon graviditet men nu var det rejält jobbigt.
Jag hade så många problem med kroppen så jag trodde nog aldrig att det skulle gå vägen överhuvudtaget. Min kropp är inte alls gjord för att bära barn. Min bäckenbotten är så dålig så jag fick stora bekymmer. Barnet låg så långt ner så det är fantastiskt att han inte ploppade ut. Skrattar.
Ingen skulle tro mig om jag berättade detaljer och av hänsyn till både mig själv och andra så låter jag bli.
Just där kunde jag fråga mig själv varför just jag? Varför skulle det bli så tungt att bära ett efterlängtat barn? Varför hade jag utsatt mig för detta när de redan började bli ganska katastrofalt redan med barn nummer två vad gäller min kropp?
Ingen sa att det inte skulle gå DÅ och saken är den att det som drabbade min kropp skulle givetvis återhämta sig eftersom jag bara var 24 år. Det som hände var så enormt ovanligt i min ålder så ingen trodde att det skulle bli som det senare blev.Så blev det dock inte. Min kropp återhämtade sig inte och fortsatte att ta stryk.
Mot slutet av min graviditet var jag så psyksikt och fysiskt trött att jag inte orkade föda.
August kom till världen med kejsarsnitt.
En stor besvikelse för mig. Att föda barn har inte varit ett problem för mig innan. Jag ville ta emot honom liksom de andra. Få ta tag i den lilla kroppen och lägga den på mig mage. Detta var en enorm sorg. Som ett misslyckande.
Den här gången gick det inte.
Jag vaknade efter narkosen och kände bara en enorm smärta. Jag visste inte vad som hänt alls. Där och då hade man nog kunnat sagt jag varit med om en enorm olycka. Jag var helt borta. Men när jag bara vaknade till så kom instinkten. Jag skulle ha mitt barn hos mig. NU.
Så vi knöt kontakt knappt en timme efter förlossningen. Långt innan det egentligen brukade vara. Han ammades så kort efter snittet att det är omnämt i mina journaler.
August var ett sk snällt barn.
Han sov mycket. Nästan hela tiden. Jag har sagt att han sov bort sina första år. På dagis sa man samma sak. Han sov. Enkelt och lätt barn.
Redan tidigt var han ju sen. Han sov ju. Sen. Jag fick kommentarer att August var annorlunda. Inte som andra barn. Han grät ofta. Han var inget lätt barn att ha med sig bort. Ut på saker. Men jag förståd inte då varför.
Jag valde att inte jämföra barnen för man ska inte jämföra barn. Men visst såg jag skillnaderna. Givetvis. Jag frågade och undrade.
Han undersöktes många gånger. Men man hittade inget fel. Han var bara sen. Några ansåg i min närhet att jag inte tog ansvar. Att jag inte tog reda på. Att jag ville inte se. Jag såg. Men jag visste inte vad jag såg. Ingen annan expert såg något heller. Hur skulle jag övertyga en läkare om att det var fel. När jag inte visste vad som var fel.
Så det var när August var sex år som vi fick en diagnos.
Visst har det varit tungt. Jag fick ett barn som var annorlunda. Ett barn som behöver enormt mycket mera än våra andra barn. Ett barn som hade det så jobbigt när han var mindre och som gjorde att vi föräldrar slet vårt hår. Som kämpade så vi var helt slut.
Ingen önskar ett sådant liv. Ingen önskar sina barn svårigheter. Ingen vill ha det vi har. Ingen vill ha barn som har funktionhinder eller andra handikapp.
MEN, för här kommer det. Jag har aldrig ångrat eller tänkt varför skaffade vi vårt sista barn. Varför var vi inte nöjda som det var? Jag har aldrig kännt att jag inte älskar mitt barn. Jag har frågat mig varför det blev såhär? Varför han skulle behöva få sina diagnoser och svårigheter. Givetvis har jag frågat mig varför? Men inte ångrat att vi skaffade barn.
Jag hade aldrig varit den jag är idag utan honom. Vi hade aldrig fått allt vi fått genom August.
Jag skulle aldrig vilja byta detta. Även om jag vissa dagar är totalt slut. Även om livet varit enklare utan funktionshinder.
Men vi hade aldrig haft just August utan detta. August ÄR August och det finns inget hos honom som gör att man inte kan älska honom innerligt. Han har tillfört oss så mycket. Vi har lärt oss enormt. Det jag lärt mig har jag nytta av i livet. Överallt.
Så hur tungt det än kan vara i perioder och att livet är inrutat och komplicerat och isolerande somliga dagar så är detta vårt liv. Vårt barn.
Utan August hade vi varit fattiga. Inte så rika på liv som vi är.
Ingen önskar sina barn detta. Inte ens jag. Men jag önskar inte bort mitt barn pga hans svårigheter.
Har läst några av Anns tidigare böcker. Bland annat boken som heter Jag vill inte dö jag vill bara inte leva. En bok jag rekommenderar.
Nu läste jag boken Ett gott liv.
En otroligt tänkvärd bok om HUR man kan få ett gott liv. Eller kanske snarare tankar om hur man kanske når dit.
Mycket bra saker kring hur man bemöter psykisk ohälsa.
Jag tycker detta är en bok alla ska läsa.
”Jag måste läsa sista kapitlet i en bok som heter Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva för att kunna skriva det här. Det är en kvinna som heter Ann Heberlein som har skrivit den. Kvinnan som skrivit boken har alltså samma namn som kvinnan i boken som har samma namn som jag. Det kan ju vara rena tillfälligheter. Det behöver ju inte betyda något. I varje fall inte särskilt mycket. Jag var tvungen att gå upp på vinden och leta bland lådorna med saker vi inte vill ha för att finna ett exemplar av boken som är skriven av en kvinna som bär mitt namn. Det är inte sant, tänker jag när jag läser sista kapitlet som beskriver hur en blond kvinna i svart klänning och högklackade skor förbereder sig för att dö. En helt vanlig dag i slutet av augusti. Hon har tagit nattåget från Lund till Stockholm, ätit frukost på Radisson hotell vid Centralstationen, läst både Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet för det gör hon varje dag och varför skulle hon inte göra det den sista dagen?”
I Ett gott liv plockar Ann Heberlein upp tråden från sin förförra bok, den moderna klassikern Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, och knyter ihop den med sin senaste bok, den kritikerhyllade En liten bok om ondska. Personliga reflektioner vävs samman med filosofiska resonemang kring begrepp som godhet och ondska, kärlek, altruism och egennytta till en tänkvärd och obekväm uppgörelse med vår samtid: statusjakten, meningslösheten, kraven på inre lycka och synlig framgång. En berättelse om den tid vi lever i och om att bli frisk.
”En stark läsupplevelse, präglad av självinsikt, livserfarenhet och mod, därtill oändligt välskriven.” Aftonbladet
Text och bild har jag lånat från BOKUS
När August fick sina diagnoser var det givetvis en sorts lättnad. Man fick liksom svar på varför saker varit och ÄR som de är i livet. Man fick stöd och hjälp och man kunde mer konkret börja jobba för en vardag som skulle fungera bättre än innan. Jag fick kunskapen. Visste vad jag skulle lära mer om. Sökte upp andra i samma situation.
Men det var också SORG. Det där förstod inte en del. Sorg? Varför? Är du ledsen över ditt barn? Klart man är. Inte för diagnosen i sig. Inte för att man tycker mindre om sitt barn. Synen på mitt barn ändras inte. Han är lika älskad oavsett. Sorgen handlar mera om att barnet har svårigheter. Att det blir en kamp för sina rättigheter. Att de måste kämpa mer än andra. Att de måste möta samhällets okunskap och fördomar. Att man som i August fall måste uppnå samma mål i skolan som ”normala” barn ska klara TROTS sin Autism.
Funktionshinder. De är det man känner sorg inför. Att ha en funktionsNEDSÄTTNIG är lite annat. Inte samma sak. Autism blir inget HINDER om man får förståelse och hjälp på vägen.OM man får sin vardag anpassad, skolan anpassad. Men sorgen finns där.
Att få diagnosen var i sig ett kvitto på att man ändå hade känt rätt. Att det var något som inte var helt som det skulle. ”Normalt” vill jag inte riktigt säga för vad ÄR normalt? Vem bestämmer de? Men jag fick ett kvitto på att de svårigheter jag såg fanns en förklaring på.
När vi flyttade och mellangrabben började ny skola såg man att han inte hade all kunskap i matte. Jag kände mig förvirrad då INGEN på förra skolan reagerat. Han var ju sån att han gjorde det på sitt vis. Envis. Jo men nu började jag förstå att där vi bott valde man att inte se. Jag visste redan att detta inte var första gången sånt hände. Att man inte sagt något. Fast man sett att barnet inte hängde med. Det är enklare att stoppa huvudet i sanden. Billigare för skolan med. Slippa undan.
Specialpedagogen på nya skolan var speciell. Tyvärr. Hon ansåg att eftersom jag hade ETT barn med diagnos så LETADE jag fel. Alla barn ska få hjälp ändå. Oavsett om de har diagnos eller inte. Helt rätt. MEN för det finns ett MEN i detta. Diagnosen öppnar lite andra dörrar. Det ÄR lättare att få och kräva hjälp. Sedan anser nog jag att får jag veta diagnos kan jag fokusera mera på RÄTT saker även om alla med diagnos fungerar olika. Vi kom inte alls överrens och hon la mer fokus på att involvera barnens pappa än att ta tag i barnets problem. Saker skulle lösa sig bara vi båda deltog i dessa möten. Var pappa med så mådde barnet bäst. Hon ritade barnet på ett papper och så mig och pappa. Och sedan pilar och streck mellan oss alla. Hur viktigt det var för barnet med både en mamma och en pappa. Att barnen HAR en delaktig mamma och pappa förstod hon inte eftersom pappa inte var med på möten. Hon förstod inte att vi båda fanns där, men på olika sätt.
Nu på högstadiet ställs högre krav. Det blir tuffare. Man MÅSTE klara matten tex. Tempot och svårighetsgraden växer. Även om man inte såg så stora konstigheter tog man mig på allvar. Specialpedagogen gjorde en rad tester innan jul och man kollade av lite hur man upplevde honom.
Igår fick jag då veta det jag redan visste. Återigen ett kvitto. Nu sätts maskineriet igång för utredning. Tänk om jag fått igång detta tidigare. För tid för utredning är inte lätt att få snabbt. Först ska skolan göra en del INNAN remiss går vidare in till NP enheten. Sedan börjar väntan på utredning. När man väl kommer in går de fort. Men innan.
Att få diagnos när man är 13 är ju inte heller helt enkelt. Det handlar så mycket om att acceptera. Förstå vad det innebär för just mig. Att ta till sig. Nu börjar mitt jobb att få honom förstå. Att hitta nya vägar. Få hjälp och stöd. Ännu en kamp börjar. Barn nr två. Tänk er själva i den åldern. Känslig ålder där så mycket annat händer i kroppen. Min goa unge.
Sorgen över att mina barn inte har det lätt och enkelt för sig. Att de ska behöva möta det svåra. Det var först igårkväll som det liksom landade i mig. Daniel sa att han förstod och sa men visst är de samtidigt skönt. Att vi faktiskt sett rätt. För de är hemskt att ett barn ska tas för envis eller lat eller egenyttig eller svår eller trött, bortskämd, omöjlig osv osv. Barnens pappa sa samma sak. Detta blir nog bra, för honom. Han behöver hjälpen. Jag vet men sorgen finns där.
Tänk va åren går. Hittade denna bild på Myspace igår.
Såg ett program på fyran för nå tag sen.
Det handlade om att allt fler gör plastikkirurgiska ingrepp av sina kön.
Man är inte nöjd med hur underlivet ser ut. Man tror att man inte är NORMAL. Att de ser konstigt ut. Allt från unga tjejer till de i min egen ålder. Vad jag kunde se mådde hemskt över hur de såg ut. Men utan att få någon egentlig hjälp såg till att de inre blygdläpparna inte hängde ut. Vissa hade till och med fått kommentarer av sina kön som inte alls såg avvikande ut i mina ögon.
Reportern var både med och gjorde brasiliansk vaxning samt hos en gynekolog som tittade om hennes snippa såg NORMAL ut.
Hur ser en NORMAL snippa ut? Vem bestämmer detta?
Vidare var hon och ett gäng tjejer och gjorde en gipsavgjutning av sina kön för att verkligen se hur den såg ut. Vilka stora skillnader som fanns men att få faktiskt såg konstiga eller onormala ut. En av tjejerna var glad att hon gjorde detta för efteråt tyckte hon att jo den var ju inte så konstig.
De besökte även någon form av terapeut som lärde tjejerna att tycka om sitt underliv. Titta på det och berätta vad de såg och vad som gjorde att de tyckte det var så hemskt.
Jag tror de är hemskt viktigt att vi berättar för våra flickor att de duger som de är, även mellan benen. Att även könet hos oss tjejer förändras. Att det inte ser ut som när man var en liten flicka. Inte bara att vi får hår utan att själva könet ändrar utseende och att det är naturligt.
Givetvis är det så att i och med att många rakar sitt kön ser man mera av det. Håret är liksom inte där och ivägen. Porrindustrin hjälper oxå till att visa upp ljusa kön där inget sticker ut. Men dessa tjejer är retuscherade samt kanske just opererade.
Tjejerna trodde att killarna inte tyckte de va fina…. men få av killarna reportern pratade med hade någonsin ens tänkt på detta.
Givetvis finns de dom behöver denna typ av operationer. De som av något skäl får problem. Att det blir skav eller ont osv. Men det är en annan sak. Kirurgerna tyckte att de gjorde ett jobb som behövdes. Tjejerna mådde bättre efteråt.
Jag tycker det är skrämmande.
Jag kan inte säga att mitt kön är snyggt men jag har heller inte tänkt så, att det inte är NORMALT. Att man inte duger. Man har fått accepterat att såhär ser jag ut. Vi ser olika ut men vi accepterar detta oxå. Vi duger som vi är. Våra snippor duger.
Gör din snippa fin med en intimpiercing. LER. De har jag gjort trots min ringa ålder. Å trivs kanon med detta.
Som ett barn sa:
-Mamma din snippa är så fin med den där pärlan!
En härlig kommentar från ett uppmärksamt barn.
Vi måste kunna tycka om oss som vi är så fram med spegeln och säg HEJ till din vagina. Njut av den som den ser ut och var stolt. Å våra snippor fungerar BRA hur de än ser ut till de de ska vara till. Tro mig.
Såg en undersökning om killars medellängd på sin snopp…. Fattar inte…. sätter OXÅ kaffet i halsen fast ja inget dricker.
Enligt en stor undersökning bland alla europeiska länder har fransmän största penisar (15.48 cm). Svenskar kommer tvåa (15.36 cm). Finnar på blyga 22: plats (13.52 cm)
HUR är detta möjligt??? Har svensken BARA 15.48 cm snopp??? NEJ så kan det inte va! Förrut va ja grymt aktiv på www.familjeliv.se och där hängde ja grymt mycket på sexforumen. Å de kvitta va som diskuterades där så hade ALLA brudar i stort karlar med snoppar som va STOOORA… fråga man HUR stora va de alltid ÖVER medel… MINST 18-25 cm…. Lika så hängde ja en hel del på dejtsidorna då ja va singel å MÅNGA av killarna fann de oerhört viktigt att berätta att de hade STOOORA snoppar… ÖVER medel MINST 18-25 cm. Några å speciellt EN träffade ja ju sedan å han hade då RAKT INTE över MEDEL MINST 18-25 cm… han sa den va 18 tror ja å inte för att ja mätte men ögonmått de har ja så den va säkerligen UNDER medel…. 12 kanske ;-D
MEEEN hur kan medlet bli så lågt när sååå många verkar ha så STOOOR??? De måste ha frågat fel personer!
Men i ärlighetens namn har ja då rakt inte träffat sååå MÅNGA killar med så STOOORA snoppar,, ÖVER MEDEL med MINST 18-25 cm snopp…. Det har varit en å annan med rejäl men inte sååå många.
Denna diskussion om snoppens längd kommer aldrig ta slut…å ja får nog göra mig en egen undersökning å mäta in lite snoppar får vi se va långa dom e,, ja ska leta fram ögonmåttet ja…. å sedan ska ni veta HUR man mäter den…. ja tror många mäter till sin egen fördel ja…
Å va är de med killar å deras Petter-Nicklas? Va är det med dom??? Varför är de så viktigt att berätta om storleken? Varför säger man att den är större än den är?
Anser tjejer att det är så viktigt att killen har STOOOR å vad menar man med stor? Vet tjejerna verkligen om snoppen på killen de har ÄR stor eller TROR de de bara?
Jag har sett och mött snoppar i alla olika varianter och jag lovar… alla snoppar duger. De är bra som de är. Var nöjda med er själva och ljug inte om storleken för rätt som det är står jag där med måttbandet… LER stort.
Nej man blir inte storbloggare. Visst jag har kommit upp på topplistan. MEN jag ser ju hur många besökare jag har så detta innebär ju INTE att jag fått hundratals läsare.
Å inte fan drog DAGENS MUS heller… varfan ska ja behöva ha Dagens mus MASSA gånger? Eller är de bara tjejer här som är intresserade av snoppar? Ska ja behöva anlita en snopp å lägga in???
Neee…. å jag kommer helt enkelt inte bli ytlig… never!
Så jaaaa… en annan mus?
Jag har tre barn. Tre söner. Jag kommer skriva en hel del om min yngsta son. August.
August har diagnos Autsim och ADHD.
Bild: Mina barn på bio. Social träning som är så viktig när man har Autism Man ska inte låsa sig inne. Gud va jobbigt vi har haft det. Va många dagar har inte August gråtit sig igenom som liten innan vi förstod varför. Ny miljö som han inte förstod. Men hade vi inte kämpat hade han aldrig varit so social och duktig idag.
Anledningen att jag skriver om honom är inte för att hänga ut mitt barn. Jag gör detta för att andra ska se att de inte är ensamma. Det finns allt för många som sitter med sin kamp kring sitt barn och känner ensamheten.
Även om våra liv inte är lika. Våra barn otroligt olika i samma diagnos så är det en stor tröst att inte vara helt ensam. Den erfarenhet JAG har kanske kan hjälpa just dig. Man kan aldrig allt och jag lär mig nytt hela tiden.
Min son är nio. Han har alltid varit speciell på sitt sätt. Speciell som vi alla är. Han fick sin diagnos när han var sex. Jag har förstått att något var fel sen han var mycket liten. Sen men ingen kunde sätta fingret på detta. Fick ofta höra att något var fel men VAD? Sökte hjälp många gånger men nej han var lite sen men inga fel.
Bild: Bilder för tydliggörandet i vardagen. För att skapa scheman. Ordning och reda i livet.
När diagnosen kom så förstod jag ändå inte. Autism. Vad var det EGENTLIGEN? Mitt barns var ju inte ett barn som satt i sin egna lilla bubbla. Jag fick tänka om, lägga mina fördomar eller tankar kring Autism åt sidan. Se alla olikheter.
Idag ser jag mer och mer Autism i mitt barn. Mycket av det rent TYPISKA syns mer och mer. Vårt stora problem nu är maten. Hans inlärning.
August är ett barn alla tycker om. Han är så go. Och genom bloggen fann jag Malou som idag är hans avlösare och helgmamma.
Bild: August tillsammans med Alex och Malou.
Ni kan läsa mer om August i gamla bloggen under kategorin August,barnen Autism. Kika in. Jag har mycket där om hur man jobbar kring detta i vardagen. Tydliggörande osv. Fråga gärna.
Idag ska jag till skolan. Nu är det Albin det gäller. Specialpedagogen har gjort en utredning. Får se vad den säger. Får vi se om jag har ”rätt”.
Bild: August rider. Tack vare Malou. Och jag kan bara säga att August och djur, det är speciellt.
Oavsett så är vi alla människor. Glöm aldrig detta. Vi är inte diagnoser. Vi är människor. Jag är TESS. Inte panikångest och hysterisk. Jag är jag. August är August. Vi är kanske inte som alla andra. Men hur ska man vara?
Så bara bara kom ja på de. Som i en uppenbarelse. Men förhelvetet TESS….. Klart du inte kan köra dagens runk eller snopp eller ja va vet ja? Jag är ju kvinna. Å va har kvinnan som INTE mannen har? MUS.
Å fast att jag ÄR en gammal trist mamma så har jag ju i alla fall detta. Tillsammans med diverse piercingar och tattueringar så har jag ju mus.
Så detta KAN ju vara en sak. Dagens MUS….
Så ja här är hon…. Gabby. Dagens MUS.
Satt å fastnade i en blogg här nyss.
Ja jisses.
Jag är nog på HELT fel plats. Jag är varken snygg, glammig eller naken. Jag skriver inte ens bara massa dynga. Alltså jag menar sånt som är ja va ska man säga för MIG helt jaaa jag skiter i om man köpt en väska för tusentals kronor eller om man visar brösten eller för den delen snorren. Eller kastar skit på andra eller nej ja vet inte. Sådär jäkla platt och oäkta och ytligt.
Å så kommer jag. GAMMAL kanske? Å skriver om livet som de faktiskt är. Rent ärligt och lämnar ut mig. För att jag behöver skriva av mig och för att jag tror att NÅGON kan behöva känna att man inte är ensam. Att de faktiskt finns fler som har liknande dilemman.
Så ja passar nog inte in här på nya bloggen.
För mig är de väl inte såå viktigt att få tusentals läsare för mig är de liksom terapi att skriva av mig, men det är skoj om NÅGON läser.
Å då måste man ju tydligen sticka ut på något jävla grovt sätt. Visa brösten vilket jag i stort sätt har på sätt å vis… kan slänga in en bild direkt å så ska man göra någon ovanligt. Dagens runk har ju någon. Va ska ja hitta på? Dagens bröst någon annan.
Nåja…. här blir de nog inget i den vägen. Tyvärr. Å NEJ jag fastnade inte för att de va snoppar i bloggen. Ja ser ärligt hellre en karl MED kläder en pang på snopp. Men de är jo olika. Snoppen är väl ja något man sett å inte blir så impad över på DE viset. Men de säljer å drar till sig läsare helt klart. Men jag har ingen snopp även om barnen ett tag trodde att den skulle komma att växa ut även på mig eller att den va otroligt liten.
Så hur en helt VANLIG mamma ska platsa in här de fattar jag inte…. kanske va jag dum som bytte. Kanske skulle jag inte provat nytt…. diagnosland och tankar och barn hör kanske inte in om man inte är glammig mamma från Södermalm eller var fan man ska bo. Å nu ska jag försöka få mitt barn att bli klar. Mornarna har blitt svåra nu. Maten är svår och sen på möte för mellangrabben och den lilla utredning som specialpedagogen gjort. Fler diagnoser i hemmer? Ja vi får se om en ny kamp börjar där. Sen ett hysteriskt möte på jobbet och vidare till stora sonens skola för info om valet inför tvåan.
Jag är ju inte någon ”kramig” människa.
Ni vet många kramas ju alltid. När de ses tex. Inte jag.
Jag kramar min man och mina barn. Å några till.
Jag har SKITSVÅRT för de där kramandet. Jag vet inte varför men ja har liksom en gräns eller en spärr, de ska liksom till en hel del och ibland vet jag liksom inte hur ja ska komma undan. I vissa situationer är de ju trots allt så naturligt att ge en kram. Vid sorg tex. Men nej jag KAN inte. Ibland får man göra de ändå. Kramas. Någon gång känns det ju naturligt även för mig OM det är någon som står mig nära.
Jag är annars en otroligt fysisk person och har alltid varit. Jag har alltid behövt närhet. Vill vara nära. Tycker om när någon kliar mig på ryggen eller pillar på mig, tex i håret. MEN de är den jag lever med. Å mina barn. Men jag har inga problem att vara nära människor i mitt arbete. Jag har inget emot att TA i de jag hjälper. Ge en klapp eller krama om så. DET är skillnad. Varför vet jag inte. Jag tror inte de jag vårdar anser mig att vara svår att vara nära kroppsligt. Jag tror inte någon skulle uppleva mig hårdhänt eller kall eller stel.
Jag har inte varit ett barn som INTE fick närhet heller. Jag sov ju i stort sätt aldrig och jag låg ofta som riktigt liten på magen på pappa och han kliade mig på ryggen så jag slappnade av. Mamma har alltid kliat på ryggen ochs haft oss barn nära.
Nu har ju jag varit sjuk. Å jag tror ALDRIG jag har kramat så många på så kort tid. Det började på sjukhuset när syrran gick på nyårsnatten. Kramar inte ens syrran. Sedan kom Malou och Alex. Å jag gav dom en kram. Naturligt. På jobbet…. de har fått kramar. Idag kom en nyare vän med en helt underbar orkidee till mig å det är JAG som tar initiativet till KRAMEN.
Helt udda. Har jag blitt en kramande människa nu? Å HUR kan man vara en sån fysisk människa men inte kan krama vem som helst? Många VET om detta och någon brukar säga att får jag ge dig en kram nu för jag skulle vilja eller jag vill ge dig en kram men jag vet att du inte vill.
En annan vän är som jag. Jag ser när någon kommer å slänger sig runt halsen på henne att hon tycker de är skitjobbigt. Å då e de tragiskt att de som är nära henne inte har fattat. Ler.
Men nu har något hänt. Jag kramas. Men de KAN gå över. Så ni vet.
Jag är ju ny här…. å vad hade jag varit utan JONAS?
Klicka på bilden här uppe för att komma till sidans egen support.
För det finns ju även en support på sidan, men när min sida inte fungerade och jag inte förstod hjälpte JONAS mig.
Sedan finns även Andreas Sundqvist samt Marie Plosjö att fråga.
Tveka inte för de är hjälpsamma.
Jag ska ju till storstan nästa vecka. Utbildning för handledare för elever som går lärlingsprogram. Jag är redan utbildad handledare för ”vanliga” elever från gymnasiet och komvux. Detta är något jag älskar. Elever är så roligt. Man växer och måste hålla sig uppdaterad. Men det är lite annat när eleven är hos en ett helt skolår. Man har större del i utbildningen. de lär sig ju på plats. Hos MIG av MIG. Så att gå detta var självklart. GIVETVIS blev de i Stockholm. JAG som är så dålig på att resa själv. Bil funkar. Absolut. DE har jag lärt mig på alla resor land å rike runt när man följde Barbados.
Nu är de ju så att skolan står för allt å då va de TÅG som gällde. Jag kan väl inte åka tåg ensam. Hur fan gör man? Tänk om ja går på FEL tåg? Att gå på här hemma ska ja nog klara men sen ska jag BYTA i Stockholm för att ta mig till Arlanda å hotellet.SHIT fy fan… hur STORT e inte centralen där. Jag är ju en sån svans som springer med den ja åker med om ja åker någon gång. Ja blir så nervös över att inte fixa de fast de i regel just löser sig. Jag har ju egentligen aldrig ja kommit bort eller kommit fel men ändå. Ja e LIVRÄDD liksom.
Å va händer?? Jag får hem biljetterna å förfasas över bytet å TUR e ju att jag har en man som har KOLL…. Två av biljetterna är ju i någon annans namn. Å de är ju personliga. Hade inte han sett detta hade INTE jag gjort de. Jaha… så de va bara å ringa skolan. Personen ska med från Karlstad men har han min biljett eller någon av de andra? SUCK. Förstår ni? De kan liksom aldrig bara fungera…bara rulla… nej för de är ju JAG. De måste va något.
När ja väl har RÄTT biljett kan ja ju maila de andra som ska med från Värmland å kolla om vi sitter ihop å kan hjälpa varann hitta å sånt. Så jag kan va lite svans som jag är van. Men nu sitter man å SUCK….
Nervösa jag är nu alltså inte så nervös över utbildningen utan detta med TÅGET….. jag i ett nötskal.
Efter den här tidens sjukdom…. galla som bråkade. Galloperationen som inte gick helt okej och sedan bukspottkörtelinflamation. En kropp som även väntar på en bröstoperation då jag har en knöl samt cystor på äggstocken. En kropp som tagit så förbannat med stryk så jag undrar hur man ska komma igen.
En vecka har gått sedan jag kom hem från sjukhuset. Medicinen jag fått fungerar bra på min annars så struliga IBS mage men är det den som fått mig att bli sämre i psyket? Daniel funderar i de banorna då de är en psykmedicin. MEN den tas i små doser. Å är det den borde de snart ge sig. Man brukar kunna bli sämre precis i början.
Eller är de som jag tror? De är BARA föör mycket. Jag beslutar mig för att göra småsaker. Orkar genomföra en eller två och sedan är jag HELT slut. Eller så kommer jag inte igång med något. Vill inte. Orkar inte. Ingen motivation. TRÖGT som fan.
Lättare om jag har någon som sparkar på mig. För startknappen den har jag fan inte hittat. Depp…. jävla pissliv som ska strula hela tiden. När fan ska man få må bra? När kan de bara få rulla på liksom? Jag vill bara ha ett normalt va nu de är men ett liv som är okej. Inte massa motgångar HELA tiden och JAAA jag försöker se de positiva i allt. JA jag försöker verkligen och JA JA JA jag får bra hjälp från sjukvården. Men de som känner mig vet att inget kommer ensamt här inte… ALLT på en gång, smacka på bara. Sparka…. straffa.
Jo jag vet. Allt jag går igenom gör mig starkare. Jag kan möta andra och hjälpa, förstå. Jag har lärt mig enormt genom livet. Och de erfarenheter jag fått tar jag med mig. Men de är så tungt stundtals så man fattar inte hur man ska orka kravla sig vidare.
Just nu känns det som om jag ligger på botten. Inte att jag är på väg upp. Jag tappar greppet hela tiden. Halkar ner. Fumlar i mörkret.
Två gånger denna veckan har jag fått blommor med bud.
Det är faktiskt inte ofta jag fått det i mitt liv.
Första gången tror jag var när jag blev mamma första gången och barnens gammelmormor skickade blommor till mig på BB.
Det värmer. Att någon tänker på en.
Jag mådde så förbannat skit när blommorna kom. Så de värmde verkligen. TACK alla på jobbet för denna underbara bukett. Den gjorde så jag orkade följa med August till ridningen. Så TACK!
Å så kollar man posten.
Ett brev i sonens namn. Okej. Inkomstuppgifter. Första tanken va att jag har ju förfasen lämnat in för barnomsorgen. Satt å störde mig tills Daniel säger att de är ju från Socialen. Socialen? Fattar noll. Läser. Tittar. Tänker.
Alltså vi har ju avlastningsfamilj åt August. Men då betalar man för maten. En avgift per dag. Jag har ALDRIG lämnat in någon inkomst. Har trott att det är en avgift samma för alla.
Jag vet ärligt inte HUR många gånger jag läste pappret. Ensamstående. Inga utgifter för boende? Ja hade man det skulle man fylla i. Jag har HELA tiden haft huset och Make sen jag fick den här hjälpen till mitt barn.
Å så ramlar trögpoletten ner. Det är AUGUST de ska ha inkomstuppgift på. Man ska skriva i om han har utgifter för boende, God man osv. Men HALLÅÅ han är NIO år. NIO! Är de många nioåringar som har inkomst av tjänst? Någon enstaka har säkert pengar så de får ränta osv men HUR många?
Daniel säger att de går säkert per automatik ut till alla som har hjälp. Men ändå så har de ju kollat med myndigheter i övrigt, så många uppgifter står ifyllda och ja menar varför sätter man inte en gräns i systemet? Å varför har vi inte fått något sånt här innan? VARJE år ska de in står de. Vi har haft hjälp i flera år.
Det är heller inte första gången de blir konstigt. Saken är den att förut kom räkningen i mitt namn. Så en dag ringer sonens pappa och undrar vad de är för räkning han har fått. Då visar de sig att HAN fått denna räkning. Å HUR de hade gått till ja se de visste de inte. Jag har nämligen egen vårdnad. Barnens pappa har aldrig sökt denna hjälp från socialen så han finns ju inte ens med i de rullarna. Nej ingen förstod på Socialkontoret. Kan lova att jag va lite vass när jag ringde då de heller inte har en aning om VARFÖR jag har egen vårdnad. Nu har vi det enbart av praktiska själ och det har inget att göra med att mina barn inte kan vara hos sin pappa eller något i den bemärkelsen. Men de VISSTE ju inte dom. Efter detta kom räkningen helt plötsligt i sonens namn.
Bara detta är ju udda. För det är ju inte August som betalar detta och OM han nu hade haft utgifter för korttidsboende eller god man så hade ju jag som mamma fått betala detta med. Han är som sagt NIO.
De ville även veta om man var med i kyrkan eller annat samfund. Okej. Ja de är han ju men INTE jag. Jag ska ringa imorgon. Spela lite dum. Sånt e skoj.
I sista minuten. GIVETVIS.
Daniel tar ju sin examen på fredag. Sjuksköterska.
Skylt har han. Broschen är fixad. Sköterskeur har han också.
Jag vill ge något minnesvärt såklart. VAD?
Du behöver inte ge något säger han ju givetvis. EN sak har jag. Men de är ja lite mera på kul. Men sen då? Upplevelse? Åka någonstans?
Men just nu eftersom jag varit sjuk har jag dålig ekonomi så de kan inte vara något jättedyrt.
Kan någon hjälpa mig att hitta på något??
Igår va ingen toppendag. De va ångest å magen som inte mådde okej. Ont. Å så de där när någon man inte ens känner lägger sig i ens liv. Som om en del tror sig veta och har rätt till mitt förflutna. Rota runt och gotta sig. Varför? Har en del inget eget liv? Nåja… de va igår. Natten har varit aningen orolig och jag somnade sent. Men idag är som sagt en ny dag. Jag tar varje ny dag i ett nytt grepp och tänker: IDAG BLIR EN BRA DAG!!
Blir provtagning idag. En vecka har gått sen jag skrevs ut från 5:an och nu HOPPAS jag att leverproverna är bra. Jag måste bara va okej snart. NU helst. Så vi kan se framåt till nästa operation och utbildning nästa vecka.
Måste försöka ta mig ut lite också. Ta den där promenaden som är så förbannad svår att komma ut på. Jag har fan alla ursäkter för att inte gå men jag bara måste. Jag har två veckor på mig att komma igång innan jag ska jobba igen. Jag lovar att de känns i HELA kroppen bara att hänga en tvätt. Så kroppen har tagit så förbannat med stryk. Har ont överallt och känner muskler jag inte känt på evigheter. Tappat vikt. Måste gå idag. MÅSTE. Inget bra ord. Jag VILL gå en promenad. POSITIVITET.
GILLAR INTE att jag inte kan lägga in BILD….
Ja kan ju säga att det inte blir så förbaskat många knop gjorda. Jag orkar INGET…. hur lång tid ska de ta för att kroppen ska läka?? Bukspottkörtelinflamation. Opererad galla…. ja vet inte när ja kände mig okej.
Nya medicinen fungerar ändå bra för min IBS. Men allt de andra. Å givetvis lite biverkningar. Skakig. Ja man ska väl se ut som en galning… perfekt liksom. Att man ser ut som det de behandlar en för.
Nu kom min lillprins August hem. Han ville äta mat hemma. Nyklippt är han också. Finaste. Mat? Kommer det en kock hem tro? Va ska man äta? Orkar inte. Vill inte. GNÄLLER. Får ur mig. Massa skit som snurrar.
Testar om Tess nya blogg funkar som den ska, har varit och är lite strul, men det löser sig. Jag har blivit nya Mondosupporten… sitter hela tiden med massor av fönster öppna och inloggade till andra. 
Vill tipsa er om att ni kan även ta hjälp av guider som finns på Mondoblog´s egna Supportblogg. Annars kan ni alltid höra av er till Marie och Andreas.
Ni får även besöka och fråga mig om ni har problem… Klicka HÄR!
// Jonas H Svensson – Toppbloggare!
Bloggat har jag gjort länge. Men på annat ställe.
Så igår så tänkte ja…. jag testar nytt. Satt uppe länge och pillade tills jag insåg att jag inte kommer få igång skiten själv. Vaknar å inget fungerar i alla fall. Så vips… de funkar. Fan va bra helt enkelt.
Vill man kan man kika in i min gamla blogg. Om man vill läsa om MIG. Som en bok. Skandalboken. Om henne hon som är lätt hysterisk och som säkerligen sårat alldeles för många. Gjort alla fel man kan å som straffas livet ut. Den hårda skolan helt enkelt.
http://tess701.blogg.se de är DÄR jag fanns och finns…. kommer troligen plocka över en del hit…. så häng med så ni inte missar något.
