Jag är ju inte någon ”kramig” människa.
Ni vet många kramas ju alltid. När de ses tex. Inte jag.
Jag kramar min man och mina barn. Å några till.
Jag har SKITSVÅRT för de där kramandet. Jag vet inte varför men ja har liksom en gräns eller en spärr, de ska liksom till en hel del och ibland vet jag liksom inte hur ja ska komma undan. I vissa situationer är de ju trots allt så naturligt att ge en kram. Vid sorg tex. Men nej jag KAN inte. Ibland får man göra de ändå. Kramas. Någon gång känns det ju naturligt även för mig OM det är någon som står mig nära.
Jag är annars en otroligt fysisk person och har alltid varit. Jag har alltid behövt närhet. Vill vara nära. Tycker om när någon kliar mig på ryggen eller pillar på mig, tex i håret. MEN de är den jag lever med. Å mina barn. Men jag har inga problem att vara nära människor i mitt arbete. Jag har inget emot att TA i de jag hjälper. Ge en klapp eller krama om så. DET är skillnad. Varför vet jag inte. Jag tror inte de jag vårdar anser mig att vara svår att vara nära kroppsligt. Jag tror inte någon skulle uppleva mig hårdhänt eller kall eller stel.
Jag har inte varit ett barn som INTE fick närhet heller. Jag sov ju i stort sätt aldrig och jag låg ofta som riktigt liten på magen på pappa och han kliade mig på ryggen så jag slappnade av. Mamma har alltid kliat på ryggen ochs haft oss barn nära.
Nu har ju jag varit sjuk. Å jag tror ALDRIG jag har kramat så många på så kort tid. Det började på sjukhuset när syrran gick på nyårsnatten. Kramar inte ens syrran. Sedan kom Malou och Alex. Å jag gav dom en kram. Naturligt. På jobbet…. de har fått kramar. Idag kom en nyare vän med en helt underbar orkidee till mig å det är JAG som tar initiativet till KRAMEN.
Helt udda. Har jag blitt en kramande människa nu? Å HUR kan man vara en sån fysisk människa men inte kan krama vem som helst? Många VET om detta och någon brukar säga att får jag ge dig en kram nu för jag skulle vilja eller jag vill ge dig en kram men jag vet att du inte vill.
En annan vän är som jag. Jag ser när någon kommer å slänger sig runt halsen på henne att hon tycker de är skitjobbigt. Å då e de tragiskt att de som är nära henne inte har fattat. Ler.
Men nu har något hänt. Jag kramas. Men de KAN gå över. Så ni vet.
Jag minns när vi hade kram-diskussion när jag bloggade förra gången..*ler*..
Minns också att jag bara vägrade sluta skriva kram och du minsann inte skulle skriva det tillbaka för du kramas inte med andra än din familj..*S*..
Jag är glad för din skull att du kramas mer nu, även om det kanske är lite chockerande för dig att faktiskt vilja krama andra på det viset. Jag är själv igen som kramar folk till höger och vänster, men jag vet också att de jag skriver kram till på nätet skulle jag vilja ge en kram i verkligheten också. Du tillhör den kategorin, bara så att du vet!
Kram på dig! ^_^
Inte tusan är kramandet det viktiga,jag är inte eller någon krambjörn men tycker om mina vänner lika mycket ändå!
STOR KRAM TILL DIG!Haaa!!!
Förstår det du skriver om. Jag har också svårt för att kramas. Mina närmaste går bra, men annars ”låser” det sig på nåt vis. Det känns som att jag har en personlig sfär som ingen får komma in i för då känns det obehagligt. Några har dock förstått och kan fråga innan och då kan det gå bra. När jag inte blir överrumplad.