Just nu är jag väldigt trött och deprimerad. Det känns som att mycket i vardagen är tungt och som att mycket i mitt privatliv går fel. Jag vet att jag får räkna med sådana här perioder med mina diagnoser men det känns ändå som en käftsmäll varje gång det händer. Mitt liv är upp och ner, in och ut, runt och runt hela tiden. Jag tror detta tillför tröttheten. Känslostormarna tar mycket energi och jag försöker att enbart göra saker som ger mig positiv energi och att lyssna på min kropp. Helt enkelt så försöker jag minska min ”sårbarhet”, något som är nyckeln till att vara hälsosam psykiskt.

Jag försöker även acceptera sanningen om mig själv. Att jag har begränsningar och konsekvenser utav mina diagnoser. Jag kan försöka bli så stabil som möjligt men jag kommer alltid ha en inre sårbarhet som gör det lättare för mig än för andra att få igång dessa känslostormar och humörsvängningar.

Så minska sårbarheten genom de tre stora: sömn, mat och motion. Samt håll dig till det du tycker om att göra och som ger dig positiv energi. Precis som jag skrev högre upp i inlägget.

Det jobbiga med dessa ”stora tre” är att de ofta blir obalanserade när man mår dåligt psykiskt. Allt kräver balans. Det är inte bra att sova, äta eller motionera varken för mycket eller för lite och alla tre ska vara i proportion till de andra. Annars står du där med en ökad sårbarhet för att må sämre i vilket fall som helst.

Jag vet dessutom att finna och hålla balansen mellan dessa tre är svåra för otroligt många. Men försök, det kommer ge er en så mycket högre livskvalité. (Speciellt ni som är yngre och fortfarande växer ska vara extra noga med detta när en massa hormoner rasar runt i kroppen.) Och ALLA behöver någon att prata med ibland, det är inget att skämmas över. Att våga be om hjälp när man mår dåligt tyder på mod och mognad.

Ta hand om er där ute. Validera varandra och visa att ni bryr er. Ensamhet är förödande för en människa.