Jag har hittat en låt som jag blivit kär i. Nämligen den här:
Det bästa är att historien bakom låtskrivaren och hans nära och kära är så vacker men hjärtslitande.
Jag började med att se Zach Sobiech last days i den här videon och var tvungen att leta upp låten.
Tavlan Invit
När jag befann mig i Malmö för att signera mina litografier i början av maj månad så åkte vi även för att överlämna ett original som ska hänga på Plastikkirurgiska institutet. Jag hade sett fram emot att träffa docent Jan B Wieslander (Docent är en akademisk titel som markerar en högre vetenskaplig kompetens än enbart doktorsexamen). Delvis för att jag själv har flera frågor som jag sökt svar på och delvis för att jag får extremt många mail från tjejer som frågar mig om bröstoperationer.
Vad många kanske inte vet är att jag en gång i tiden drömde om att bli plastikkirurg. Påbörjade till och med att läsa upp några av mina betyg för det syftet. Mycket av samma anledning som allt annat jag älskar att göra. Jag älskar att skapa och hjälpa människor. Något ni säkerligen vet är att jag har opererat mina bröst. Inte bara en gång utan tre gånger. Detta för att jag velat korrigera saker som jag inte känt mig nöjd med. Jag passade så klart på att fråga doktorn de frågor som jag gått och ruvat på och fick även en rundvisning på kliniken.
Läget är helt fantastiskt! Det ligger precis bredvid Turning torso som jag tycker har ett passande namn då torso helt enkelt betyder överkropp. Nu tar kliniken om hela kroppen och inte bara överkroppen. Jan B Wieslander var en av de första som gjorde rekonstruktioner på olika delar av kroppen. Han har varit verksam i ca 20 år och kliniken i Malmö är byggt helt enligt Jans önskemål. Allt från fönsterplaceringar till täckenas färg. I varje rum så finns fönster som släpper in ljus och ger besökaren en upplevelse då utsikten är behaglig med havet nära inpå.
Plastikkirurgiska institutet
Plastikkirurgiska Institutet
Jag frågade Dr. Jan om vissa komplikationer som jag aldrig fått en förklaring på. En av dessa som känns väldigt aktuell för min del då jag själv råkade ut för det är så kallade ”dubbelbröst”. Jag hade aldrig läst om det trots att jag gjort ett specialarbete om just plastikkirurgi när jag studerade till hudterapeut då jag ville förbereda mig på bästa sätt inför en eventuell bröstoperation för ca 15 år sedan.
Om jag vetat det jag fått reda på nu så hade jag önskat att jag kommit direkt till dr Jan från början.
Jag är definitivt inte missnöjd i dagens läge. Faktum är att jag är nöjd men det har varit en lång resa för att uppnå detta resultat, även om jag gärna besparat mig den smärtan och hållit mig till en bröstoperation. Min läkare som hjälpt mig att få dagens resultat är inte heller samma som gjorde min första operation som jag inte alls var nöjd med.
På Plastikkirurgiska institutet så använder de sig av en egen teknik som är väl utvecklad för att minska riskerna för komplikationer likt ”dubbelbröst” samt kapselbildning för att nämna några oönskade situationer. Jan säger att de idag har en kapselbildning på 701 patienter vilket kanske är världsbäst.
Docent Jan förklarade för mig att han är särskilt stolt över deras teknik då de använder en speciell expanderingsmetod som gör att de med hjälp av en expanderballong prövar ut den perfekta storleken under själva operationen. De går in via armhålan och lägger in ”ballongen” och låter huden försiktigt expanderas till passande storlek och form + lite mer för att minska smärtan efter operationen. Sedan bestämmer han tillsammans med en väl etablerad syster vilken storlek som passar. Detta gör att de inte ”förstör” den naturliga fickan som implantatet ska komma att ligga i. Det gör också att det går att undvika ”dubbelbröst”. Dessutom så kan osymmetriska bröst göras mer symmetriska med hjälp av den här metoden.
Utöver just den speciella teknik som används vid bröstoperationer så har de även en speciell framtagen teknik för att åtgärda trötta påsar under ögonen vid ögonlockskirurgi.
Samtidigt så avslöjade Dr. Jan att han gärna hade önskat hitta någon som kunde göra samma typ av ansiktslyftning som han själv har kunskapen av. Jag som är make up artist förstår dilemmat. Att låta någon annan sminka mig när jag vet exakt vad jag gör och vad jag passar i är ofta dömt att misslyckas. Deras teknik att göra ansiktslyftningar är också unik och väl prövad. Istället för att bara lyfta huden så kan även delar av ansiktet fyllas ut. När vi blir äldre så blir oftast ansiktet smalare då delar sjunker in. Med deras metod så ges ansiktet ett fylligare och friskare intryck av betraktaren.
Han förklarade att han såg fram emot den dagen då det kunde läggas fram bevis/fakta för att delar av hjärnan påverkades av den yttre uppfattningen av sig själv vid en yttre förändring som gett upphov till glädje. Man blir vad man ser. Jag själv tog då upp att jag förstod vad han menade då jag innan min operation knappt hade A-kupa och knappast kände att mina bröst var en erogen zoon. Efter operationen så kände jag att de delarna av mig själv fick mer känsla och gav upphov till mer njutning för egen del. Min själv-uppfattning gjorde att något inom mig utvecklades till något positivt framför allt psykiskt.
Information om Docent Jan B. Wieslander.
Han har 20 års medicinsk yrkeserfarenhet. Är en av Skandinaviens mest respekterade specialister inom kosmetisk och rekonstruktiv plastikkirurgi.
Dr. Wieslander är dr, specialist i plastikkirurgi samt docent vid Lunds Universitet. Han är nära förknippad med utvecklingen av de nya plastikkirurgiska teknikerna både som forskare, kliniker, författare och en internationellt känd föreläsare.
Docent Wieslander är medlem i:
Svensk Förening för Estetisk Plastikkirurgi.
Svensk Plastikkirurgisk Förening
Nordisk Plastikkirurgisk Förening
American Society of Plastic and Reconstructive Surgeons.
För mer information www.plastikinstitutet.se
Marie Plosjö och Jan B Wieslander med tavlan Invit
Av: Marie Plosjö
God middag kära läsare.
Efter AXA floorball cup 2013 så blev jag sjuk. Låg med hög feber igår och försökte kurera mig. Sov länge idag och kände stark yrsel när jag vaknade några gånger under nattens gång. Är ju lite orolig nu när jag väntar bebis så jag har googlat och insett att det inte lär vara någon fara för barnet även om jag mår skit och det gör mig så klart lugnare. Tydligen så sänks moderns immunförsvar när man väntar barn eftersom det ska förhindra att kroppen ska stöta ifrån barnet.
Många frågar mig hur jag mår och hur jag har mått under graviditeten. Jag måste säga att jag tror jag har mått bättre än de flesta. Visst, jag mådde illa i början och var extremt trött. Har också haft tre förkylningar (nu mår jag sämst av dessa gånger). Min rygg har också varit ett hinder då jag vaknar på nätterna av smärtan. Trots detta så känns alla de sakerna som så små problem. Jag har mått psykiskt bättre än jag brukar göra. Nu under hela graviditeten så har mina känslor och min lycka inför det väntade miraklet varit väldigt balanserat och jag har känt mig väldigt lycklig och harmonisk *ta i trä* utan en enda svacka.
Idag gick jag in i den 27:e graviditets-veckan.
Känner att vår bebis har en viss dygnsrytm. Känner framför allt den lilla mellan 24.00-1.00 på natten när jag oftast lagt mig ner och ska sova. Sen brukar jag vakna till vid 6.00 och känna lite sparkar och rörelser. Sen känner jag ofta bebisen runt 8.00. Oftast så känner jag också barnet runt 15.50-16.00 och klockan 19.30-20.00. Det kan variera lite. Det är oftast på natten och på morgonen jag känner mig någorlunda säker på att ”nu kommer hen röra sig”.
På morgonen när jag vaknar så brukar jag säga: God morgon och så pickar jag lite lätt på magen. Oftast så tar det bara några sekunder tills jag känner hen besvara detta med några sparkar.
I natt skulle jag och min syster sova i samma säng. När hon gick iväg för att borsta tänderna så låg jag i sängen och sjöng en god natt-visa för bebisen. Monia kom in i rummet som var nedsläckt och frågade lite skrämt: Vem sjunger du för? Hon trodde att Adèle vaknat och kommit upp till mig. Brukar sjunga samma låtar för barnet någon/några gånger varje dag (när jag är ensam) för att jag vill att hen ska vänja sig vid min röst och låten/låtarna.
Nu vill jag att hen ska ligga och gotta sig inne i min mage i flera veckor till men jisses vad jag längtar efter att få känna huden under mina händer. Vill pussa och krama hen. Är så himla berörd att tårar rinner för mina kinder så fort jag tänker på det.
Så nu ska jag försöka att ta det lite lugnt så jag blir helt frisk igen. Bjuder på lite foton från en tid då min mage inte var så rund och go som den är nu.
Här ser ni bandet Baby Alice med låten
Piña Colada Boy
S.E.X.Y
Som ni kanske snappat upp så jobbar jag med AXA floorball cup i Falun. Det är ca 300 lag vilket innebär ca 6000 deltagare. Det är alltså världens tredje största innebandycup.
Cupen pågår hela helgen från tidig morgon till natten.
Jag mår ovanligt bra måste jag säga. Var förvarnad om att det skulle bli den mest hektiska cupen jag tagit del av och då vet jag hur stressigt det varit på flera av de andra cuperna.
Jag bloggar mest på www.mondosport.se/marieplosjo men uppdaterar även här när jag får möjigheter.
Jag har fått strikta tillsägelser från människor i min närhet att jag måste införskaffa lite nya kläder så jag inte går och ser ut som ett drägg med uppknäppta byxor, mjukisbyxor, för små tröjor och dylikt. Igår så kände jag att de hade en viss poäng och köpte två mamma-byxor på H&M samt en skjorta. Det ni ser att jag har på mig på bilden är en del av gårdagens skörd. Mamma-byxorna är jättesköna! Sitter inte alls åt och det svarta går över magen. Kostade bara 199 kr dessutom så det känns inte som jag slängt pengarna i sjön.
Idag har jag hur mycket som helst att göra. Ska bland annat till banken, till revisorn, ska signera litografier och göra banners, skicka fakturor för att nämna lite.
Nu är jag i graviditetsvecka 25 och är i graviditetsmånad 7. Jag tycker det är helt underbart att känna vår lilla älskling röra sig inne i min mage. Även om jag får dålig sömn så kan jag vid tillfällen då jag vaknar mitt natten känna på magen och njuta av att ett nytt liv växer inom mig.
Grotthus i Artenara
Artenatur (Artenara Naturaleza Turismo Rural, SL) är namnet på det familjära företaget som jag nu tänker tipsa om.
Jag fick möjligheten att testa på upplevelsen att bo i Gran Canarias typiska grott-hus och blev helt förälskad i möjligheten. Att visa boendet på bild gör det verkligen inte rättvisa på något sätt. Det är så genuint, mysigt och känns både originellt och exklusivt. Jag och min partner såg direkt möjligheterna. ”Om jag vore författare” ”om jag skulle på bröllopsresa” ”om jag behövde koppla av”. Det här är den ultimata möjligheten att njuta av lugnet. Mitt i en storslagen grönskande natur finns de här grottorna. Från utsidan kan boendet se litet ut men inomhus så öppnar sig en helt ny värld. Vi hade fönster rakt ut över en dal och satt länge och njöt av naturen.
Det här är beläget i en helt annan klimatzon än den många förknippar med Gran Canaria. Det är otroligt rent och luften känns lätt och fräsch.
José Antonio Rodríguez byggde det första grott-huset som till en början tillhörde hans morföräldrar. Detta skedde 1998 och var till en början som en hobby. Hans främsta mål var att lyfta fram byn och för att undvika att den skulle bli ”bortglömd”. För några år sedan köpte han ännu fler grott-hus som han renoverade. Idag kallas de ”El Mimo” och ”Las Margaritas”. Just nu har Artenatur fem grott-hus som hyrs ut.
Nu förvaltas grott-husen av Miriam Rodríguez (José Antonio dotter).
Artenatur har också bikupor där de producerar honung och har även en liten vingård. Där producerar de vin som de använder som en välkomstpresent till sina gäster.
Ni som gillar det originella och genuina borde definitivt testa på den här upplevelsen. En prisvärd upplevelse som gör gott för både plånboken själen.
www.artenatur.com
Alla fotona är från vistelsen bortsett från den på mig som är tagen i Falun förra hösten.
Artikeln har jag tidigare haft publicerad i Kanariska Nyheter
DISKRIMINERING
Om det är något som engagerar mig så är det diskriminering grundat på fördomar istället för fakta och hänsyn till var och en individ.
Att jag själv känt mig diskriminerad flertalet gånger bidrar självklart till mitt engagemang. Jag vill påstå att det finns ”Diskriminering som är accepterad” och ”diskriminering som inte är accepterad” men bemötandet är exakt samma i dessa avseenden.
I mitt blogginlägg från gårdagen då jag länkade till ett inlägg som Hannah Graaf skrivit så vill jag förklara att det hon och flera andra i samma situation (jag inkluderad) blivit diskriminerad på grund av en bedömning av mitt yttre samt mitt val av enstaka modelljobb så som glamourmodell.
Jag har i livets olika skeden upplevt olika sorters bemötande beroende på hur jag sett ut. Detta för jag gillat att experimentera med mitt yttre delvis för att faktiskt bilda mig en uppfattning om hur människor fungerar. Jag är estetiskt lagd och framför allt under skoltiden så testade jag olika skepnader för att jag fann det intressant att se de här olika reaktionerna. Att jag sedan i slutändan valde att ha en stil som inkluderar långt blont hår och stora opererade bröst gör inte att min personlighet på något sätt är förändrad. Mina åsikter och värderingar är desamma oavsett vilken yttre förändring jag gjort.
Det finns ingen människa som jag känner som skulle beskriva mig så som den schablonbild som många vill förknippa mig med. Den yttre bild som många gånger har visats i media. Ändå kan människor som INTE känner mig uttala sig om mig på ett sätt som de omöjligt kan veta.
En av mina värsta upplevelser av diskriminering
En av de gånger jag har känt mig som mest kränkt var när jag skulle ha en vernissage i Stockholm. Eftersom jag själv varit utsatt för övergrepp så ville jag gärna gynna kvinnorättsjouren. Därför bestämde jag mig för att skänka minst 30 % till en fond för att hjälpa utsatta kvinnor. Jag tog kontakt med Roks via telefon och berättade om mitt syfte. De var lyriska och hyllade mig för mitt initiativ. De sa att de önskade att fler kunde tänka i mina banor och de sa att de såg fram emot ett samarbete. De bad mig att kontakta en annan tjej som också blivit utsatt för övergrepp som de samarbetade med.
Jag lovade att skicka iväg pressinformationen till Roks för godkännande innan jag utskicket. När jag gjort detta kort därefter så kontaktade de min dåvarande chef och förklarade att de inte ville förknippas med mig. Vi försökte få allt svart på vitt eftersom deras agerande tydligt genomsyrades av att de kollat upp mig och vad jag gjort tidigare i form av utvik. När vi ville få allt skriftligt så kom väldigt underliga ursäkter som inte gick hand i hand med det de sagt till min chef vid telefonsamtalet. Allt från att de hade helt plötsligt ändrat deras policy om att samarbeta med någon över huvud taget till att det var andra personer som nu hade att göra med frågan. Detta rörde sig om en väldigt kort tid efteråt. Både jag och min dåvarande arbetsgivare var inte det minsta tveksamma om vad det handlade om men vi kunde inte styrka det eftersom de vägrade sätta det i skrift. Smart nog för deras del.
Det blev också knäpptyst från tjejen som jag blivit rekommenderad att samarbeta med trots att hon också till en början visat intresse. Behöver jag tillägga att hon fortsatte samarbetet med Roks även efter detta. Trots att de sagt att de helt plötsligt slutat med sådana samarbeten.
Jag kände mig så otroligt förödmjukad, ledsen och arg. Hur kunde en kvinnorättsjour som ska finnas där för kvinnor ha så otroligt starka fördomar att de kunde ta sig rättigheten att kränka mig känslomässigt som de gjorde? Jag kunde definitivt känna igen mig i känslan av de fördomar som homosexuella och de som råkat ut för diskriminering på grund av sin hudfärg varit med om. Det är just det jag menar med accepterade fördomar/diskriminering. Om detta handlat om en människa med en annan hudfärg eller om det handlat om att de sänt ut samma signaler på grund av att jag varit homosexuell så hade jag omedelbart kunnat gå rättsligt tillväga. Ingen hade behövt ifrågasätta min känsla av utanförskap.
Jag blev först väldigt sänkt av det här bemötandet. Tappade all kraft och mod för några dagar men bestämde mig för att resa mig och vara stark. Inte kände jag för att gynna en organisation som behandlat mig på det här sättet. Vad för signaler skickar det ut till andra kvinnor i min situation som blivit utsatta och hotade?
Det var därför jag valde att samarbeta med Melissafonden.org. Vernissagen och utställningen var väldigt lyckad. Jag bjöd in flera politiker och en av huvudpersonerna som kom var jämställdhetsministern Nyamko Sabuni som jag hyser stor respekt inför. Det hjälpte Melissafondens grundare Elisabeth att komma i kontakt med en viktig person för ändamålet och det är jag stolt över.
Det är ofta hårda ord och fördomsfulla människor som man blir utsatt för efter ett utvik har gjorts. Jag hade aldrig anat som 18-åring att det kunde få sådana konsekvenser livet igenom att vika ut sig (första gången jag vek ut mig var när jag var 23 år gammal). För mig så var bilderna jag såg på andra tjejer i Slitz och Playboy vackra och konstnärliga och oskyldiga.
Att tjejer som vikt ut sig helt plötsligt ändrar inriktning och tar avstånd från utvik har sina skäl i den påfrestning och fördomar som de utsätts för till största delen. Jag är övertygad om detta. Det är ofta kvinnor liksom jag som inte dömer människor efter det de ser utan det som levereras som måste förklara sig och gå upp till bevis för att utomstående behandlar tjejerna på ett nedvärderande sätt. Dessa fördomar verkar följa efter mig och andra livet igenom för något enskilt val som handlar om något väldigt oskyldigt.
Jag tänker inte ducka och ursäkta mig för vad jag har i mitt bagage. JAG står för att jag har gjort utvik och är väldigt stolt över den jag är och den jag har blivit med mina upplevelser. Att jag älskar vackra bilder och då framför allt på den nakna/lättklädda kvinnokroppen är inget jag eller någon ska behöva skämmas för. Det säger INGET om hur jag är som människa (värderingar och ageranden gentemot andra och mig själv) då även kvinnor som vikt ut sig har sina unika skäl till valet att vika ut sig.
Jag vet att jag är en ytterst begåvad människa på flera sätt! Jag med mina erfarenheter har otroligt mycket sympati och empati för andra människor och har väldigt svårt att döma andra utan att ha fördjupat mig i personens historia. Att lära känna en människa kan ta flera år och alla kan göra misstag vid fel tillfällen i livet. Inte tänker jag döma människor för det. Mitt intresse för medmänsklighet och starka tro på att vi alla kan göra skillnad är också något jag är stolt över. Vi är alla som små ringar på vattnet som har möjligheten att sprida våra goda tankar vidare. Hur påverkar vi till en positiv förändring på bästa sätt? Genom att döma innan fakta eller genom att betrakta och visa intresse för oliktänkande individer med en vilja att förstå? Jag är av tron att vi ständigt utvecklas genom mötet med alla människor. De goda och de vi kallar onda. Genom mötet med de vi inte gillar så lär vi oss väldigt mycket om oss själva vilket leder till utveckling. Jag har med mina möten och experiment med mitt utseende insett att det inte går att avgöra hur någon är genom att se till utsidan och tänker aldrig tillåta mig själv att bli trångsynt och dömande.
Det gör mig väldigt ledsen och arg att det finns människor som inte lever som de lär. Människor som säkerligen tror att de gör gott när de sätter sig på piedestaler över andra människor och ser ner på människor de inte känner genom deras yttre betraktelser.
Jag vill ryta ifrån och säga en gång för alla. Ingen har rätt att döma mig för något som innebär naken hud eller bröst. Jag är ingen skandalös person. Faktum är att jag är en helt vanlig tjej med starka genomarbetade åsikter som jag tänker kämpa för!
ÅRETS KVINNOR - En liten upprättelse!
Årets kvinnor är utsedda i Expressen.
Så här står det i Expressen:
14) ”Våga anmäl”-gänget.
Josefin Bunner, Marie Plosjö, Inka Rodriguez och Cissi Wallin – dessa fantastiska kvinnor, som själva vittnat om sexuella övergrepp, startade rörelsen ”Våga anmäl”.
http://www.expressen.se/nyheter/arets-kvinna—har-ar-de-pa-platserna-40—11/
Läs mer om kampanjen ”Våga Anmäl” här www.vagaanmal.se
Vad är diskriminering?
Diskriminering är, i sin bredaste definition, när en person eller grupp av personer gör åtskillnad mellan olika människor, inte på grund av meriter eller kvaliteter utan på grund av mer grundläggande egenskaper till exempel delar av den diskriminerades identitet. I begreppet är underförstått att åtskillnaden innebär något negativt för den diskriminerade. Det anses diskriminerande att göra åtskillnad på grund av sådana egenskaper som anses medfödda, förvärvade eller ibland valda men i alla fall så grundläggande för den kulturella identiteten att de bör skyddas. Sådana egenskaper kan vara till exempel kön, etnicitet, funktionsnedsättning, ålder, hudfärg, inkomst, kroppsbyggnad, sexuell läggning och religiös eller politisk åsikt.
Diskriminering kan finnas på strukturell nivå, genom att en stat har olika lagar för olika grupper eller genom att samhällsnormen innebär att vissa grupper behandlas sämre. Diskriminering kan också finnas på individuell nivå, genom att en person, en myndighet, en organisation eller ett företag utifrån sin egen uppfattning, särbehandlar olika individer.
Olle Berggren har gjort en intervju om mig och konsten som ni inte får missa. Ut och ryck tag i en Kvällsposten eller Expressen idag. Förstasidan och allt. Inte illa. Tack Olle för ett fint reportage!
En resa som mondoblog anordnade till Gran Canaria förra året. Jag själv (med min pojkväns stöd) slet som ett djur för att förbereda inför deras ankomst och var ganska så utmattad när de väl kom.
En dag i Meloneras med min favorit-kaffedrink.
Jag tillsammans med min kära vän Nina och Aytami i somras. Under sommaren mådde jag väldigt dåligt av stress så att komma till Sioux City och att jobba tllsammans med Nina var guld värt.
Min tavla ”Livet leker i pastell” som ägs av en dansare som påminner om motivet.
En härlig dag med Monia, Karin och Mats i Meloneras. Den här bilden är Mats väldigt stolt över ”mästerfotografen”.
Min tavla ”Free” som Peter och Olga införskaffade. Han har två original av mig. Lärde känna dom då de införskaffade en annan tavla av mig något tidigare. Underbara människor!
Ett av mina favoritfoton. Flera foton tagna den här dagen blev magiska (om man får säga så själv?). Naturen ville verkligen skapa de bästa förutsättningarna även om det var kallare än det såg ut att vara. Vet att Michel som tog bilderna hela tiden sa: Nej, det blir inte bra. Du ser frusen ut. Jag däremot kände på mig att det skulle bli kanon och det kunde han hålla med mig om i efterhand.
Jag tillsammans med min syster en varm sommardag förra året. Älskar när jag är nära min syster och kan skatta mig lycklig att vår familj har så fin sammanhållning. Min syster har alltid stått mig väldigt nära så att vara ifrån henne längre perioder ger mig ibland en tortyrkänsla.
Jag med min samarbetspartner Mats Andreason (IMA www.idrottsarrangoren.com). Precis innan jag blev gravid. Var faktiskt i toppform då efter långa bergsvandringar och aktiviteter i havet.
Jag i Thailand/Khao Lak. En paradis-semester tillsammans med min älskade kille vintern 2011. 
Jag visade upp lite meloner förra sommaren. En skön kväll i goda vänners sällskap.
Ett foto som togs hösten 2010 i de magiska sanddynorna Maspalomas. Det var en skön kväll. Jag, Michel och Håkan åkte dit vid skymningen och tog lite foton. Jag minns att sanden var så varm och skön under rumpan haha.
Jag är nöjd idag. För en gångs skull så åkte jag, Michel och Christoffer till stranden i Anfi. Vi solade och badade. Jag passade på att simma några vändor fram och tillbaka. Det kändes toppen att aktivera mig så nu när jag har min mage som gör att jag (redan) börjat vagga framåt. Det känns som jag går i nedförsbacke hela tiden och måste balansera upp kroppen för att inte trilla framåt. Det gör ju att jag snabbt blir väldigt trött i ryggen. Känner också att det är väldigt jobbigt att promenera längre sträckor. Det fungerar i ca 45 minuter, sen börjar magen spänna sig och det värker lite i ljumskarna samt ryggen. Värre är det dock om jag INTE aktiverar mig. Då känner jag mig trött i ryggen nästan hela tiden. Svårt för killar att förstå kan jag tänka mig men det är uppenbarligen en mycket större påfrestning att vara gravid än jag först trodde. När andra var så måna om att jag inte skulle bära i början så tyckte jag det var lite överdrivet men nu förstår jag verkligen varför. Har länge försökt intala mig att jag orkar som vanligt men det är väl bara att erkänna att jag inte är någon superwoman i det avseendet.
Nåväl. Att simma har jag läst är bra och nu när jag gjorde det så förstår jag verkligen varför. Det var smärtfritt för kroppen och jag kände uppfriskad efteråt. Barnet verkade också gilla läget.
Jag kände att den tidigare målningen var lite tom och inte så mycket ”Marie” så jag tog tag i färgpenslarna igen och lade till mitt signum. Dvs. färgglatt och varmt.
Nu känner jag mig mer nöjd med tavlan som jag kallar Tears of gratitude.
