byter tillbaka till min gamla blogg.

http://laurabergstrom.blogg.se

Stop saying that you miss me, It tears me apart.
If you really do, fight for us.

Förut trivdes jag med att vara singel. Jag säger inte att jag föredrog att vara singel istället för att vara i en relation, men jag trivdes. Jag hade inga problem med det.
Jag kunde njuta utav mitt eget sällskap, bara vara, livet rullade på problemfritt.

Sen träffade jag J, allt kändes bra. Mer än bra…
Jag trivdes med att ha någon vid min sida, någon jag tycker om, obeskrivligt mycket, hitta på saker tillsammans eller bara vara, jag skulle kunna sitta och se in i hans ögon resten utav mitt liv.  Någon jag kunde vara mig själv med, jag hade hittat ”hem”. En blixt från klarblå himmel och allt förändras, på ett ögonblick. (tänker inte gå in på varför vi avslutade våran relation).

Nu och andra sidan hatar jag att vara singel, jag hatar att vara själv, jag hatar mitt eget sällskap. Jag vill bara gräva en grop, dra täcket över huvudet… ja vad som helst för att slippa umgås med mig själv. Jag hatar den här känslan. Jag hatar att alla säger att det blir bättre… JAG VET ATT DET BLIR BÄTTRE, inte idag, inte imorgon, men  tidsnog blir det bättre…. jag vet!

Det kommer ta tid, om jag någonsin kommer att komma över honom.
Jag vill inte vara ensam, jag vill att det ska vara vi, varför kunde vi inte kämpa lite?
Det känns som att i gav uppp för lätt… men vad vet jag?

Värsta känslan är att jag inte trivs med mitt eget sällskap, jag vill att det ska vara som förut, jag kunde tycka att det va skönt att komma hem från jobbet, ligga själv i soffan och slappa, men nu hatar jag det. Förut kände jag mig inte ensam, trots att jag var själv.
Nu känner jag mig ensam även om jag skulle ha en miljon människor runt omkring mig. Svårt att beskriva den här känslan, kan inte sätta ord på den… men jag gillar den inte!

Jag vill inte känna, jag vill inte tänka… men jag kan inte koppla bort det.

Kan det inte vara jag och J så vill jag iallafall återgå till mitt vanliga jag.
Den Laura jag trivs med, som klarar av att vara själv utan att känna sig ensam.

Varför river man alla murar som man har byggt upp? Släpper in människor tätt in på, visar sina känslor, visar sig sårbar? Jo, för att man tror att ”den här gången kommer det gå bra”.

var på vårdcentralen igår och fick reda på att jag har akut bronkit (igen),
led av samma skit i somras efter Barcelonaresan.
Igår på dagen var det okej, inatt var det olidligt och nu är det också förjävligt,
blir väl så när kroppen slappnar av och man tillåter sig själv att vara sjuk.
Näsan är täppt, näsan rinner, hostar sönder mina lungor och får knappt luft.. Nej usch, nu vill jag bara bli frisk!
Sjukskriven t.o.m tisdag så jag hoppas jag hinner återhämta mig tills dess, sist hade jag det här i 2-3veckor!

I övrigt är väl allt okej, eller jag inbillar mig att allt är okej och det känns bra stundvis.
Kvällarna är hemska, då kommer alla tankar på oss, när jag ska sova.
Så fort telefonen ringer så tror jag att det är du, så fort jag får ett sms,tror jag att det är du. Men några timmar på dagen känns det okej, som att jag skulle kunna klara och hantera det här.. Men jag vet att det räcker med ett sms, ett telefonsamtal eller att jag ser dig så kommer tårarna igen.

How in the world, am I expected to forget someone as amazing as you?

Hej!

Längesen, jag vet..
Dagarna har bestått utav mycket jobb och nu har jag flytt 30mil ifrån stockholm hem till mamma. Är här för att plugga… Kan inte fokusera på studierna och har ett avgörande matteprov den 10e.

Kikar även på universitetsutbildningar… vilken djungel!
Just nu är jag mest intresserad utav internationell marknadsföring det negativa är att det är i västerås.
Sen har jag även kollat på juristprogrammet.. men där lär det inte va lätt att komma in, speciellt inte i stockholm. Måste kolla när högskoleprovet är också.

Min studievägledare har även missat att informera mig om att Historia A kan vara bra att läsa… men det är ju inget ovanligt att hon missar att ge mig information!

nu vill jag att det ska bli fredag, längtar ihjäl mig efter J!

trist.. verkar vara något skumt med han som ville hyra ut lägenheten till mig.
Att bjuda över mig för att dricka skumpa och lära känna varandra känns väldigt mysko.
Att dessutom inte villja uppge sitt efternamn ha ett oregistrerat simkort och dessutom finns det ingen med namnet Mats skriven på lägenheten…
Magkänslan säger att jag inte ska åka dit och träffa honom.
Får leta vidare efter en annan lägenhet istället.

Nu är det dags att sova. jag har fått ”äran” att jobba hela nyårhelgen.