Barn är på rätt ställe och jag ska ta itu med dagen. Men först sova, blev dåligt av sånt inatt!
Doc kommer och väcker mig om en liten stund har han lovat och jag ska även förbi Mr. X på en köpp kaffe är det bestämt.
Min älskade slyna kommer också idag, vi har massor att greja med! <3
Puss på er, nu slumrar jag in en stund!
På plats och väntar på psykdoktorn. Undrar hur poppis jag blir nu när jag berättar att jag har gett fan i allt vad medicin heter i ett par veckor. Har inte ens behövt lugnande. Däremot är jag sjukt trött efter gårdagens gallstensanfall och känner mig fortfarande groggy av morfinet. Blä!!!
PUSS på er alla! 
Hela Sverige sitter och kokar av ilska över denna till synes intelligensbefriade tjej. Slagorden haglar både vid kafferepen och på internet, inte minst på Facebook.
En utbildad förskollärare säger, jag citerar:
”Hon är helt blåst i huvudet – saknar ord. Tala om för mig vart hon någonstans i hennes hjärna hon har något vettigt? Jag ser det iaf inte”
Såhär dömande är man i dagens samhälle. Åsikter får man inte ha, man får inte bete sig på ett visst sätt. Gör man det så är det tydligen helt OK för andra att överösa personen med glåpord. Vad hände nu med alla människors lika värde?
Slutligen: Entertainment på hög nivå!! Att se Hanna är som att se en stand-up komiker och att se alla dom som tror hon är på riktigt är om möjligt ÄNNU mer underhållande. Dom borde använda henne inom sjukvården för att diagnosticera diverse tillstånd som har med förmågan att tyda ironi att göra. I like!
Godmorgon!
Fy vad trött jag är idag, men det blir nog bättre efter en kopp kaffe! Jag har suttit och pratat i telefon halva natten, med min barndomsvän. Mycket har stötts och blötts. Bland annat berättade jag att jag kommer att utredas för eventuell ADHD här under våren, varpå hon säger: ”NO SHIT!!! Du ADHD? Kan jag aldrig tro, du som är så lugn och beskedlig. Är det där på riktigt något som ni har kommit fram till först nu? Jag menar, det där har jag fattat de senaste 17 åren!”
Ja, vad utredningen säger, det visar sig. Men just nu har jag annat att tänka på. Ska utfodra mina stackars ungar med frukost, sen ska vi ut i vinterkylan. Hoppas på en bättre dag med gossarna idag!
KRAM på er!
Alla vi större bloggare har stött på dom. Små människor som sitter och irriterar sig på oss bakom en skärm, bara för att dom inte är lika fabulous som oss vackra skapelser!!
Pixxxie här på Mondoblog skrev om detta alldeles nyss. Pippa har också sina små haters som inte kan låta bli att ge oss lite bitska kommentarer, antingen via kommentarer direkt till oss, eller så skickar dom elaka kommentarer om oss till andra bloggare.
Jag har samma problem som Pixxxie och Pippa. Men jag lägger inte så mycket energi på dom, det är dom inte värda.
Den värsta stalkern jag har haft, visade sig vara en kärring i åldern 55+. Vuxna människor liksom, men det framkom att hon inte var riktigt frisk heller.
BERÄTTA OM ERA STALKERS! 
Alla kan inte vara lika heta som jag!
Sätt ordet ”jätte” framför alla känslor. Jätteglad, jättepositiv, jätteledsen, jättearg, och så vidare.
Sen tänker du efter hur många olika känslolägen du hamnar i under en dag.
Så är det att vara Bipolär, enligt mig. Om man inte äter sin medicin förstås. Ofta kan man vara jätteledsen och jättearg samtidigt och då kan mindre bra saker hända.
PMS 24/7 liksom. Trevligt! Eller inte…. Varken för den sjuke eller för de anhöriga.
Ska upp till grannen med kaffe så vi kan dricka lite… kaffe!! Han har tjatat nån timme nu, och jag är påväg, som alla ser. Har ett par ”ska-bara”-saker kvar att göra, sen så!
Gullungen Linda hörde av sig nyss också och vill supa ner tant på hennes barnlediga kväll. Och det får hon väl försöka med, tycker jag.
Nu börjar jag fundera över om det är så bra att ha WordPress installerat i mobilen. Antingen dyker det upp en MASSA konstiga inlägg, eller så blir det helt tyst. Vi får se.
Men först kaffe! <3
Och ni, fortsätt med att inte kommentera här i bloggen. Gör ni det, så kan det trigga mig så det kommer upp helt jättehemska inlägg när jag är i gasen ikväll. Inget ni vill riskera, eller hur?
Jag fick ju en ”liten” känga av den där Pippa Wikman, för att jag äter medicin mot mina psykiska åkommor. Pippa anser att jag knarkar och att man inte behöver äta piller. Det är bara att rycka upp sig, enligt henne.
Jag äter inte mediciner för att det är häftigt eller för att det är kul. Det är inte kul att ha så mycket tankar i huvudet vissa kvällar så man inte kan sova. Det är inte kul när det smakar skit i munnen dagen efter att man varit tvungen att ta en sömntablett. Det är definitivt inte så jättespännande att gå upp massor i vikt av medicinen som ska få mig stabil i sinnet. Men jag måste göra detta.
Jag har en Bipolär sjukdom. Äter inte jag mitt litium, eller Lithionit som läkemedlet heter, så blir hela mitt sinnesliv en bergochdalbana. Detta är en sjukdom som jag har haft sedan puberteten och är inte att leka med. Diagnosen fick jag dock sent, jag var 28 år och har alltså levt med detta helvete i mer än halva mitt liv. Det finns en del positiva saker med denna åkomma, men de negativa tar överhanden om jag inte medicineras. Oftast är jag depressiv och till och med självmordsbenägen. Tanken på, samt planeringar på att ta mitt liv har funnits sedan högstadietiden, men mitt första självmordsförsök genomfördes i september förra året. Då mådde jag riktigt dåligt. Men så har jag mina toppar där livet leker, enligt mig. Jag blir superkreativ och klarar allt och lite till. Jag blir vad man kallar för manisk. Skitjobbig enligt mina nära. Jag bränner pengar som inte finns. Kastar mig in och ut ur förhållanden utan att tänka mig för. Gör mig osams med människor, ofta utan att förstå varför. Min egen mamma har vänt mig ryggen på grund av min sjukdom, som exempel. Eller ja, hon har väl inte förstått att det är en sjukdom jag har utan diskuterar väl mer som Pippa, men det är en annan historia. Utomstående uppfattar nog inte att jag har perioder med riktiga dalar. Men det är inte så konstigt. Dom dagarna pratar jag inte med någon. Jag låser in mig hemma. Orkar inte göra annat än det absolut nödvändigaste, hemmet kan vara helt upp och ner och har jag inte barnen hemma så ligger jag bara i sängen. Tack och lov så finns det en sjukdomsinsikt, och jag känner själv när det börjar gå utför. Det är här det är så viktigt med ett kontaktnät av anhöriga, som kan rycka in när det blir akut. Här tänker jag på barnen, de ska inte behöva bli drabbade.
Iallafall. Detta är en sjukdom i hjärnan för att förklara det lite enkelt. Min hjärna fungerar inte som en frisk sådan, utan medicin. Vissa ämnen har jag för mycket av och andra för lite. Därför behöver jag medicinering, för att ämnena i min hjärna ska kunna komma i fas, för att JAG ska kunna fungera i vardagen, med mig själv och med mina barn. Sedan jag började med litium så har jag haft väldigt få fall av ”ligga-i-sängen-och-inte-ta-mig-upp”-dagar. Om ens någon. Ni kan ana vilken befrielse det är för mig! Sen att jag har lagt på mig 10 kilo extra, det får jag ta. Det är det värt, även om jag vissa dagar känner för att kasta tabletterna åt helvete.
Har man brist på järn i blodet så behöver man tillföra extra järn i kosten eller i tablettform för att stabilisera värdena och må bra. Samma sak.
Jag tar ansvar för mig själv och mina barn. Detta genom att äta mediciner, även narkotikaklassade sådana.
VARFÖR ska det vara så tabubelagt att äta medicin mot psykiska åkommor, men inte mot fysiska?
Seg dag hittills, har inte blivit mycket gjort. Det blev ju sent inatt eftersom Anders var här på besök och efter att Kevin åkt iväg till skolan så gick jag och lade mig en stund. Eller…. Jag vaknade vid 13. Inte bra, men men, bara att ta nya tag med sömnen ikväll.
En långdusch blev det också, så jäkla skönt. Precis när jag klev ur duschen så plingade det på dörren och denna skönhet kom in. Vi har snackat lite dynga och glott på film.
Martin är en av mina finaste vänner, inifrån och ut. En person som jag känner att jag verkligen kan prata med om allt. Love you man!!