HÄR kan man läsa en intervju om Josefin Crafoord, som intervjuas av Aftonbladets alltomstockholm.se

Folk är skitförbannade för att hon har uttryckt att hon inte gillar bondlurkarna som tagit över stan och som tror att dom ”är något”. Jag förstår inte varför folk blir så irriterade? Det är ett klockrent uttalande som skildrar verkligheten ganska bra. Iallafall efter vad folk tror. För hur kan man se om en människa är en såkallad bondlurk eller inte? Finns det något slags utmärkande drag hos en person som är född utanför storstadens gränser?

Själv blev jag kallad både det ena och det andra. Men inte när jag bodde i Stockholm (´s län) under nästan 10 års tid. Slagorden kom när jag flyttade hem till landet igen. Vissa trodde att jag tyckte att jag var något för att jag hade bott i Stockholm. Jag fick en stämpel på mig som ignorant och snobbig, bara på grund av att jag inte hade bott kvar i den här hålan och odlat mossa som vissa andra.

När jag flyttade tillbaka till Askersund, så kollade jag inte på folk. Eller jo, en snabb blick för att inte råka gå in i någon, eller bli påkörd av en trimmad EPA-traktor eller liknande. Men jag tittade inte för att se vem det var. Varför? Jo, för att jag har bott i en storstad. Inte för att jag är snobbig, eller tror mig vara bättre än dig. I stor-Stockholm bor det cirka 2 miljoner människor. Tänk er hur mycket folk som rör sig ute på gatorna. Hur många som trängs på pendeltåg och tunnelbana. Hur stor är chansen att man träffar på någon man känner där? Det blir ett inlärt beteende att inte lägga märke till folk, och det tar tid att skala av sig och lära om.

Dessutom, så är det svårt att minnas ansikten från 15 år tillbaka. Folk ändras. Jag kanske helt enkelt inte känner igen dig. Men säger du hej, så säger jag detsamma.

Jag är också trött på bondlurkar. Fast inte alla. Bara inskränkta sådana.