Idag har exakt ett år gått. För ett år sedan så hände en hemsk grej som jag inte trodde att jag skulle orka mig igenom. Jag tänker inte gå in på vad som hände, vissa kanske förstår och vissa förstår nog inte alls. Det var en lördag, och det var öppningshelg på chappen. Jag var så grymt taggad, och ingenting kunde få mig att få på dåligt humör trodde jag. Men när denna grejen hände, så hamnade jag på botten. Jag hittade verkligen inget hopp, ingen stege upp till verkligheten, verkligen ingenting. Jag kan inte förstå att några minuter av mitt liv har ärrat mig totalt. Jag kommer aldrig glömma detta, och jag kommer leva med det för resten av mitt liv. Och det skrämmer mig lite, jag vågar idag inte öppna upp mig för nya människor (som jag brukade ha lätt för innan), jag vågar inte vara lika social och det är så mycket man inte vågar längre. För exakt ett år sedan trodde jag inte att jag skulle sitta här idag, jag hade tappat hoppet för allt.
Men så kom Josefine! Hon fick mig på bättre vägar, hon fick mig att tänka nytt, hon fick mig att våga tro på mig själv, hon fick mig att hitta den stegen upp. Eller rättare sagt, hon blev min stege upp till verkligheten igen. Alla pratstunder hon gav mig, hon var axeln jag grät ut på, hon var den som hittade mig den kvällen & hon var den som höll om mig den natten då jag inte kunde sova. Hon fick mig att våga tro igen. Är det inte lite sjukt? Att en endaste människa kan få en att ta tag i sig själv & kämpa vidare? Jag är så sjukt jävla tacksam. Hon är min andra halva, jag vägrar tappa. Och till dig Josefine, tack för allt du gav mig och fortfarande ger mig idag. Tack för att jag har fått hedern att kalla dig för min bästa vän, dig är jag evigt tacksam för att jag har!
Aldrig utan dig
Riktigt jobbigt!!
