Såhär känner jag dagligen just nu, ingen ork o ingen lust. Hormonerna fullkomligt sprutar inom mig. Jag antar att det har med hormonspiralen att göra. Jag hugger så fort någon säger något som jag tycker är fel. Känns inte okej… Får nog ta o ringa till barnmorskan o beställa tid för att plocka ut den, så här kan vi inte ha det! Känner mig som djävulen!
Nu är det dags o tänka på något roligare!
Ska ha en underbar kväll med min älskade Jonas o Måns! <3
Kärlek & Respekt! Headbang – Sara
Häromdagen satt jag och läste lite bloggar. Kom in på Emma-Lous blogg, och hon hade skrivit en förlossningsberättelse. Sådant är väldigt spännande att läsa tycker jag, så jag fastnade såklart! 
Sen blev jag lite sugen på att lägga upp min förlossningsberättelse här på bloggen, så jag ska försöka knåpa ihop den nu tänkte jag.
Måndagen den 24 oktober så var det en vecka kvar till beräknad födsel. Jag var ganska så trött på att inte orka göra någonting, kroppen var så tung så jag satt mestadels still hemma. Mamma o pappa skulle åka in till Uppsala för att gå på Ikea, så jag bestämde mig för att följa med, i hopp om att förlossningen kanske skulle kunna komma igång lite tidigare Allt gick galant, benen var helt slut på kvällen när vi kom hem, men allt var lugnt.
Natten gick, o nästan hela tisdagen. Men på eftermiddagen så började jag få mer o mer ont. Om det var sammandragningar eller förvärkar har jag faktiskt ingen aning om, för jag har fortfarande inte lärt mig skillnaden. Haha. När det var dags för att gå o sova, så kände jag på mig att det skulle hända något. Kunde inte sova, så satt i soffan och tittade på tv. När klockan var runt 01 så kände jag plötsligt att jag behövde gå på toa, o då gick vattnet. Gick en trappa upp för att väcka min mamma, som snabbt vaknade och hjälpte mig in på toaletten. Väl inne på toa så ringde jag in till BB för att stämma av lite, och svaret jag fick där var att det inte var någon brådska, men att vi skulle vara där senast kl. 10.30 dagen efter. Inte riktigt det svaret jag ville ha, men det var bara att acceptera. Efter ca 30 min så insåg jag att värkarna kom jättetätt o jag bara kände en ilande smärta i mage och rygg. Mamma ringde då tillbaka till BB som sa att det var bara att komma in 
BB ligger ca 10-12 mil hemifrån min mamma o pappa, o bilfärden var inte allt för rolig. Väl framme så blev vi direkt visade in på ett rum. Jag fick byta om till den fina sjukhusklädseln, och klockan 04:40 så blev jag inskriven. När barnmorskan gjorde undersökningen så visade det sig att jag var öppen hela 9cm! Vilket var väldigt skönt att höra, det visade sig dock att han låg väldigt högt upp i förlossningskanalen, så nu var det ”bara att vänta” på att han skulle vilja komma ut
Jag fick två citodon för att jag hade så ont, o sen var det bara att sätta sig på pilatesbollen för att ”få ner” honom. Efter nån timme så började det göra ondare så då fick jag lustgas. O jag säger bara en sak, det var min allra bästa vän! Det hjälpte så sjukt bra. Fick prova lite olika ställningar att ligga i o så, o jag fick även sitta på en förlossningspall. Vid 11-tiden så började mina värkar att avta, så då gav dom mig värkstimulerande dropp.
Klockan 12:15 så började mina krystvärkar. Jag höll hårt o stadigt i lustgasen, hörde att min mamma blev tillsagd att försöka få mig att andas vanlig luft också. Hehe. Efter några minuter hade huvudet kommit fram, o barnmorskan sa till mig att ta i en sista gång för att få ut min bebis. Tog i som sjutton, men ingen bebis ville komma ut. Han hade fastnat med axeln, så sköterskan fick ”hoppa upp” på min mage o trycka samtidigt som jag krystade. 12:33 kom min lilla prins ut! 
Eller lilla o lilla föresten, han vägde 4720g o var 56 lång Det var så underbart att få upp det lilla livet på bröstet o inse att han är min! Barnmorskan fick sy ihop mig en hel del, han var ju så stor. O efter det fick vi fika in på rummet, som mamma o jag satt o mös med, fast jag hade INGEN matlust överhuvudtaget.
Eftersom att Måns var så stor, så var dom tvungna att hålla koll på hans blodsocker, o även ge honom lite ersättning var tredje timma för att han skulle få i sig tillräckligt. Därför blev vi kvar 2 dygn på BB-hotellet, men det gjorde mig inte så mycket. Var ganska skönt att vara där.
Allting var så himla underbart!! Sen att jag mådde skit i ca 3 veckor efter förlossningen, är väl sånt man får räcka med. Hade såå ont i kroppen, kunde knappt röra mig. Fick till och med ringa till min mamma på nätterna när jag behövde vända på mig i sängen. O mjölkstockning med 40graders feber fick jag också.
Men allt är givetvis värt det!
Jag älskar dig min son! <3
Jag tycker att mitt liv har varit rörigt från början till nu. Trots detta har jag lyckats få fem fina barn, haft många jobb, flera företag, villa, fina bilar, många sköna resor och mycket pengar. Idag har jag inget kvar mer än livet och min familj, men jag gråter inte för det.
Men att leva mitt liv och leva med i mitt liv för andra är inte lätt och kommer aldrig vara lätt. Ena dagen är jag på topp och nästa är jag på botten… ingen vet hur nästa dag kommer bli. Det är alltid svårt att planera saker och få saker att fungera. Alla i familjen blir lidandes av mina sjukdomar hela tiden och det i sig är ångestframkallande.
När jag är inne i mina längre ner-perioder kan det gå en vecka utan att jag duschar, jag gör bara det som är nödvändigt med barnen för att de ska må bra. Man känner sig orkeslös och värdelös, inget hjälper och man har 100.000.000 tankar i huvudet som redan är kortslutet. Sovandet funkar inte alls eller så sover jag hela tiden, är inte barnen här kan jag sova ett par dygn. Nu är det lite lättare nu när Sara bor här, men fortfarande ett problem. Sen var det det här med mat… jag kan äta massor under en sådan här period eller ingenting, det är inte ovanligt att jag går upp 35 kg eller ner 35 kg. I höstas vägde jag 67 kg och nyligen 90 kg, men är nere på 86 kg nu.
När jag har mina upp-perioder duschar jag flera gånger per dag. jag gör allt hemma, hos andra och hittar på massor för att vara sysselsatt. Jag är i ett ständigt lyckorus som gör att jag har 100.000.000 tankar om saker jag ska göra, ingenting är omöjligt och jag gör allt jag vill. Trots att detta låter optimalt så finns det problem. Jag tar alltid på mig massor och gör allt för alla, mer än vanligt. Tvekar aldrig på roliga upptåg, fixar allt som krävs för att jag och min familj ska ha det bra, men framför allt jag själv.
Som mina vänner känner mig sen ett par år tillbaka… jobba jämt, jobba hemma, umgicks hela tiden med alla, hjälpte all och kunde aldrig sitta still… Hahaha
Nu har jag fått massa mediciner som faktiskt hjälper mig att vara jämnare, men man blir så avtrubbad. Man känner sig liksom inte speciellt kärleksfull och känslorna känns inte lika. Jag har en dialog med min kontaktman och läkare som jag ska fortsätta med. Kanske jag borde ha någon annan medicin som inte ger denna negativa effekt. Några av mina vänner har reagerat redan på just de effekterna och jag vill inte vara sån, jag är ju inte sån. Jag brukar ge alla rikligt med kärlek och uppskattning. Alla människor är värda att uppskattas och det är min stil…
Nu är jag inte riktigt i en nerperiod, men där omkring. Detta inlägg har tagit två dagar att skriva för att jag inte kan få ordning på tankarna.
Dagarna nu har varit tunga med en del otur också. Alla barn har varit hemma och massa läkarbesök, provtagning och träff med min nya kontaktperson. Bilen har pajat och hemmet ser ut som fan!
Dessutom har rara, söta, sexiga Frida hamnat i kläm, men det löser jag idag. Jag håller på med hennes blogg så hon ska få bättre fart på den. Vi ska se till att hon får mer läsare och öka hennes statistik.
Klicka in och kika på hennes blogg och ställ en fråga. HÄR!
Jag längtar till sommaren!!
Jag har nu i några dagar haft det väldigt tufft och varit väldigt nere. Idag är dagen min son Robin skulle ha fyllt 19 år om han hade levt, veckan har varit ordentligt tung på grund av det. Sen har jag blivit av med jobbet från och med fredag, min hälsa klarar inte av det jobbet och min chef tog då beslutet att säga upp mig.
Överlag tror jag iallafall att jag mår bättre… jag käkar Citalopram mot ångest och depp, sen käkar jag Litium mot min Bipolära sjukdom, på grund av min ADHD äter jag Medikinet som är samma sak som Concerta fast mer långtidsverkande. Dosen av Lithium har nyss ökats och igår tog jag nytt prov för att se hur stor koncentration Litium jag har i blodet. Jag har även nyligen ökat dosen med Medikinet, men igår ökade min läkare dosen igen.
Troligen är det just Litium och Medikinet som får mig att resa mig upp och komma tillbaka till livet. Knarket som min medicin kallas för i media gör mig lugn. Tänk om media kunde vara lite mera pålästa innan de uttalar sig. Vissa får sitt liv tillbaka och vissa får ett liv som de aldrig tidigare har haft. ADHD är ett helvete att leva med mellan varven och den Bipolära sjukdomen är inte lättare… jag kommer fortsätta knarka på grund av mina diagnoser, knarka enligt media.
Nu ska jag åka till verkstaden med min bil!
Varför dog du ifrån mig?
Jag ställer mig själv massa frågor varje dag… jag saknar dig och vill ha dig tillbaka. Var är du?? Finns det något liv efter döden? Mår du bra?
Vad som helst, precis vad som helst skulle jag kunna göra för att få träffa dig igen. Hur som helst så ses vi kanske någon gång om det finns något efter livet. Den dagen kommer bli lika viktig som när alla dina syskon föddes. På torsdag skulle du ha din 19e födelsedag…
Pappa saknar dig och älskar dig!
Du finns för alltid i hela mitt hjärta Robin! ♥♥♥♥
Elin är så himla sjuk, hon bara sover och sover. Febern är hög som fan mest hela tiden. 
Jag själv lider något enormt och så får jag Flashbacks hela tiden. När Elin var liten var hon alltid sjuk, i princip så var hon bara frisk när vi var utomlands. Nu när hon ligger nästan okontaktbar så tänker jag på sista tiden jag hade ihop med min son Robin innan han gick bort…
Jag får en känsla av att jag helt plötsligt står helt själv och trots allt vet jag att jag inte är det. Just nu är det så iallafal.
Vill ni veta en sak?
Jag o grodan bor från och med i morgon i Örebro, på riktigt! 
Det känns underbart att äntligen få flytta ihop med Jonas ♥
Nu börjar pusselbitarna hamna på rätt plats!
Jag älskar dig, Jonas!
Jag bara undrar om man inte ska gå emot sig själv och andra ibland??