Hoppas att ni har sovit gott!

Min Jonas mår inte riktigt bra nu, han har varit ganska nere i ett par dagar nu… Det är hans sjukdom som gör att det blir så ibland, och det är något som vi får leva med.

Det jobbiga är att jag inte riktigt vet hur jag ska reagera och vad jag ska göra när han är nere…Skulle vilja sitta och krama om honom hela dagarna när det är så, men det känns även som att jag skulle vilja bort härifrån också. Inte för att lämna honom, utan för att jag känner mig i vägen. Jonas talar hela tiden om för mig att jag inte är i vägen, att han älskar mig och att han mår bättre när jag är i närheten. Men känslan av att vara i vägen finns ändå där. Känner mig liksom så otillräcklig.

Det känns som att jag är tjatig när jag hela tiden frågar honom hur han mår och vad han tänker på. Jag vill inte att han ska vara nere… Jag hoppas så innerligt att han snart kommer att må bättre och vara den där glada, spralliga Jonas som han brukar vara! Han som gör tokigheter och ordbajsar…

När han är nere, så blir jag automatiskt nere också… Eller jag blir inte nere, utan jag blir på dåligt humör. Och det lär ju inte göra det lättare. Hela tiden tänker jag att jag måste tänka positivt och att det blir bättre. Försöker komma på saker att göra för att få honom på andra tankar, men det är inte lätt.

Ibland blir jag så besviken… När vi ska hitta på saker, och så bara minuterna innan säger Jonas att han inte vill. O det förstår jag absolut, han kanske inte orkar göra det pga att han är nere, men jag blir ändå besviken. Vet inte varför det blir så, och det är jobbigt. Speciellt nu när jag har hormoner som bråkar med mig. Känner att jag skulle kunna gråta för minsta lilla ”motgång”.

Bara jag får lära mig allt om detta, så kommer det att bli mycket lättare! Tänkte sätta mig och läsa om det idag. Så att jag får mer förståelse för vissa saker!

Ni som läser, och du Jonas, får inte missförstå mig med det här inlägget. Jag älskar dig av hela mitt hjärta!