I need words, cause I’ve got things to tell you
all I get is summer low
just another day and the blues stay too
all I get is summer low
there´s a world outside my door
but I don´t want it anymore.
Trots fint väder har jag inte gått längre än till altanen för
några korta rökpauser. Har vaknat och somnat och vaknat igen.
Är deprimerad.
Inte så där jag-sliter-mitt-hår-och-skär-upp-mina-handleder-
alternativt-slänger-mig-framför-ett-tåg-deppig. Det var år sedan nu.
Det känns bara som en inre sorg. En tomhet, en tår.
Har ingen ork, ingen lust.
Maten smakar inte lika gott, inte ens bearnaisesås.
Drömmer om mysiga bilfärder till andra ställen, vin och
cigaretter, men orkar inte. Efter minsta lilla ansträngning
kommer tröttheten. Vännerna ringer och vill göra saker,
jag orkar knappt träffa dem.
Smet hem från krogen i lördags, tidigt, med en chipspåse.
Bara orkar orkar orkar inte människor.
Alla dessa glada, välkammade och skrattande människor.
Det enda som får mig att känna ett litet sting av lycka är
min underbara systerson och min familj. Men även deras
besök gör mig trött.
Inatt jobbar jag vaken-natt. Det passar mig. Lugn och ro.
Jag gillar att köra bil och buss på natten, får då en sån underbart härlig känlsa inom mig som jag inte kan förklara. Att ha lite musik i bakgrunden och snabbt susa fram på vägen där i mörkret, det är något speciellt, då känner jag mig hemma. Ibland när jag har kört turistbussar på kvällar och nätter har folk kommit fram och hällt upp kaffe åt mig, kanske gett mig en bulle, stått och pratat en stund och det har känt så rätt på något sätt.
Det där med sorg och tomhet skulle jag kunna skriva en massa om (den dök upp vid 12-årsåldern tror jag) men det struntar jag i. Den känslan håller jag för mig själv, eller kanske mer trycker undan.
Tomhet och iskyla, det känns som mig (eller skriver man, ”känns som jag?”). Tyvärr, jag har glömt svenskan just nu. I alla fall så är det vad jag har fått höra av andra.