Bara en såndär dag. En sån dag då allt jag ser är fett som växer och frodas överallt. Ett äckligt äckligt ansikte, fula fötter, fula tankar.
En växande panik. De första tankarna som dyker upp är att jag måste straffas. Precis som förr. Sota för min otillräcklighet. Betala för mina defekter.
Precis när jag kände att jag var på väg att brista kom min lille prins hem. Min lilla men ack så kloka systerson.
Hans kärlek är oändlig och han får mig att vilja bli en bättre människa.
Hans kramar, hans fina ord och roliga kommentarer fick mig att släppa det utstuderade självföraktet för en stund.
När allt är åt helvete och jag inte klarar av att se på mig själv, då ser jag på honom och vet att jag egentligen har precis allt jag behöver.
”Self hatred grows in me like cancer
I can’t locate its whereabouts but it’s feasting on its host”






























































































